”Tänk om jag gör fel” - är du också programmerad till att ständigt ifrågasätta dig själv?
Ibland uppstår en liten glipa mellan det som sker i mitt undermedvetna och det jag är medveten om. Plötsligt hör jag något genom glipan, något som jag egentligen har vetat länge, men som brukar befinna sig strax bortom medvetandets gräns.
Och nu har jag fått uppleva viskningarna i gliporna, på riktigt.
Det jag hör är på det ständigt återkommande temat ”tänk om du gör fel.”
Precis när jag skriver de där orden, så saktar fingrarnas rörelse mot tangentbordet ner. Så fort jag formulerar insikten: ”Jag blir ständigt attackerad av att en röst i mig ifrågasätter mig och säger ”tänk om du gör/har fel”… får jag en intressant upplevelse.
Om du tänker dig att det du är medveten om är sådant du kan upptäcka, höra och se och det du inte är medveten om är gömt bakom ett skynke, en vägg, eller något annat du som gör att du inte kan uppfattade det som är bakom skynket eller väggen.
Nu fick jag en bild av att väggen ständigt perforeras av små nålstick, ungefär som av en mygga. De här nålsticken går igenom väggen och jag kan se myggans ”gadd”. Det är alltså något som når igenom väggen och in i mitt medvetande. Jag hör plötsligt brottstycken av det jag inte brukar uppfatta.
Det är ett exempel på en glipa.
Som en parentes kan jag berätta att jag ofta upplever tankar som ordsträngar, nästan som röster men inte riktigt. För det mesta är mitt sinne fyllt av massor av sådana ordsträngar, men jag upptäcker inte alla. Det är som att det finns endel som håller sig i bakgrunden, i mitt undermedvetna.
Det är de här tankarna, de som brukar gömma sig, som nu har nått ut till glipan, så ibland kan jag uppfatta dem. När jag nu i inledningen berättade om tanken/rösten som säger ”tänk om du gör fel” så aktiveras min inre domare och min inre kritiker. Det är som att de får lätt panik av att jag blivit medveten om detta. Och det jag hör dem säga är: ”Ska du verkligen skriva om detta? Tänk om du blir missförstådd. Tänk om någon skrattar åt dig. Tänk om andra tycker att du är knäpp och vänder ryggen åt dig. Tänk om den här berättelsen om mig gör att jag blir utesluten ur gruppen.”
Min slutsats är att min inre domare och kritiker försöker bespara mig från att vara medveten om rösten som säger ”tänk om du gör fel.”
Detta gör mig självklart nyfiken. Vad är jag på spåren?
Jag har varit bekant med två inre röster i många år nu, den inre kritikern och den inre domaren som jag redan har nämnt. Egentligen är de där rösterna rätt lika och det verkar som att deras huvudroll är att se till så att jag slipper onödigt mycket smärta. De vill att jag ska undvika att ta risker och ger mig argument som göder min ängslan för att göra fel.
Men det är först nu jag hör: ”tänk om jag gör fel nu” så extremt tydligt. Det är ordet ”fel” som är det viktiga här. Och jag inser att den ängsliga frågan, ställd på lite olika sätt, nästan alltid är närvarande.
Alltså, jag inser att jag blir ”ifrågasatt” eller att domaren och kritikern ägnar så mycket tid och energi åt att ”rädda” mig från smärta, att de mer eller mindre konstant viskar de här orden inuti mig. De viskar så tyst att jag inte riktigt har hört orden tidigare. Det paradoxala är att jag levt som om jag hörde orden. Jag har liksom inte behövt höra dem. Det är som att jag är programmerad med ett ”virus” som skapar mer eller mindre konstant osäkerhet, som gör mig ängslig, ibland också i vardagliga situationer.
Jag förstår att det finns undermedvetna delar av mig som ”vill hålla mig vid liv”, som vill se till att jag har det någorlunda bra, men att de så ofta är aktiva och hackar på mig, är nytt för mig.
Det är som att det inför nästan alla beslut jag tar, är en liten ifrågasättande röst som viskar i mig och som grumlar tillvaron endel.
Något, stort eller litet, i mig, vill att jag ska få vara endel av gemenskapen. För att kvala in till gemenskapen behöver jag göra något för andra, visa att jag bryr mig, att jag hjälper till, att deras behov kan gå före mina.
Det var ungefär 25 år sedan som jag insåg att jag också har behov, att det inte behöver vara egoistiskt att uppfylla dem, och att den som kan ta hand om sig själv, i förlängningen kan bli bättre på att relatera till andra. När jag lever till självutplåning i en relation ”jag tar hand om dig och jag tar hand om mig själv också, du behöver inte göra något för mig” , så behöver det inte betyda att jag är en fantastisk person, beredd att finnas där för andra, det kan i själva verket vara ett tecken på att jag är livrädd för att ha eller erkänna egna behov. ”För om jag berättar som det är, kommer du att gå… då blir jag ensam … då kan jag dö. ”
Jag har ställt krav på mig att vara perfekt ända sedan jag var liten. Samtidigt har jag varit osäker på vad det innebär att vara perfekt. Och perfekt ur vems perspektiv? Vems perfekt var det jag försökte leva upp till? Det sjuka kravet leder till oro och ängslighet. Och jag gissar att det var där ”tänk om jag gör fel nu” kom in från början.
Det jag inser är detta. Jag hör den meningen nästan hela tiden. Det är som en viskning jag inte varit medveten om tidigare. Jag inser också att det där ”tänk om jag gör fel nu” är utifrån detta perspektiv: ”Att göra fel, innebär att någon annan inte uppskattar/accepterar det jag gör/säger.” Alltså, den här rädslan, den här ängsligheten, den här osäkerheten, handlar om hur jag ska överleva i en värld som är stor och svårt att förstå.
Jag minns första gången jag hörde min inre domare eller kritiker. Jag stod och klippte rosor och hörde plötsligt en röst som sa : ”Vad du är dum, vad du är knäpp”. Då bad jag rösten vara tyst. Jag insåg att det som hade hänt var att jag kunde höra att det inte var ”min” röst, utan något annat. Något jag lärt mig om mig själv. Något som tryckte ner mig. Något som gjorde livet onödigt svårt. Samtidigt var jag glad att jag hörde. Att jag slutade tro på mina tankar. Att jag insåg att tankarna i huvudet kan vara helt fel. Att de är födda någon annanstans.
Nu blir jag medveten om den starka ängsligheten som finns i mig. Det kan vara alltifrån: ”Borde jag fixa kaffe nu” - men tänk om det är fel tid. ”Det dröjer innan jag får orgasm -tänk om han tycker jag gör fel, är för långsam etc”. ”Ska jag ringa och kolla den där grejen” - tänk om det är fel person, tänk om… ”Tänk om de inte gillar min artikel”.
Så nu är min förhoppning att jag ska fortsätta höra de där ”du gör fel/tänk om du gör fel” - för när jag är medveten om det, kan jag bidra till förändring. Och det ska bli intressant att upptäcka hur vanligt det är att de där inre rollerna vill värna om mig, genom att varna mig för att göra fel. Kanske kan en större frimodighet födas ur det?
