Så samlas vi 50 år efter att vi gick ut grundskolan

Charlotte 1975 - en bild jag fick på jubiléet!

För ett par år sedan insåg jag att ett jubileum närmade sig. 2025 skulle det vara 50 år sedan vi slutade grundskolan, vi som gick i 9A och 9B på Jonsboskolan i Långshyttan.

Nu, många arbetstimmar senare, kan jag se tillbaka på festen, som ägde rum i samband med Brukets dag, 31 maj 2025.

När jag ser bakåt i livet är det indelat i fack, ibland med nästan vattentäta skott emellan. Jag har flyttat flera gånger i mitt liv. Jag har bytt bekantskapskrets. Jag har startat om. Så insåg jag att det fanns en grupp människor jag umgåtts med dagtid längre än någon annan grupp: Min skolklass från grundskolan.

Jag kom till Långshyttan en dag med kraftigt snöfall. Det var den 31 oktober 1968. Jag satt i vår Saab som åkte genom de värmländska skogarna, norrut till Dalarna och Långshyttan. Det var nästan snöstorm och jag hade öroninflammation. Jag såg nog ut ungefär som en zombie eller en mumie, med huvudet inlindad i gasbinda och med fetvadd som tog emot varet som strömmade ur örat.

Första november tog mamma min bror och mig till skolan för första gången. Vi pulsade genom ett par decimeter snö. På skolgården var det märkligt ödsligt. Det enda vi såg var enorma snöröjningstraktorer. Det var lovdag, så vi fick vända hem.

Även om jag var så nyfiken på min nya skola och min nya klass var jag ändå lättad. Jag hade ännu bandage runt hela huvudet och vad skulle hända om det blev skolkamraternas första intryck av mig?

Tre dagar senare blev jag välkomnad av fröken Vinberg och fick en plats i 3A på lilla Jonsboskolan. De barn jag hade runt mig nu, skulle bli mina följeslagare de kommande sju åren. Vissa av dem skulle försvinna längs vägen, men många av oss sågs varenda skoldag fram till den där dagen då vi fick våra slutbetyg.

Långsbro skola, numera privatägt skrotupplag. Vi hade gymnastik i byggnaden.

Vi kom att gå i tre skolor. Lilla Jonsbo, Långsbro skola på mellanstadiet och Jonsboskolan på högstadiet. 

Vi skulle möta olika lärare, olika krav och förhoppningar. 

Vi skulle bli vänner och ovänner. 

Vi skulle gilla att gå i skolan och ibland hata att göra det. 

Vi skulle längta efter pannkakorna i skolbespisningen och tveka inför den kokta torsken. 

Vi skulle leka på skolgårdarna. 

Vi skulle utforska livet. 

Vi skulle lära oss hembygdskunskap, kristendom, engelska och senare förstå vad förkortningarna SO och NO stod för. 

Vi gick ifrån att stå på led utanför skolsalen (eller skoltrappen) för att släppas in i klassrummet, för att på högstadiet hänga vid skåpen, springa mellan lektionerna och ibland ta en fika i uppehållsrummet. 

Vi skulle vara med på friluftsdagar både i vinterdräkt och på vår- och höst. 

Vi skulle gå på skoldanser och kanske möta den första förälskelsen. 

Vi skulle få våra betyg, varje årskurs faktiskt, vi skulle lära oss laga mat, slöjda både i trä och metall och att sy. 

Vi fick teckna. 

Vi fick välja fritt valt arbete - och jag är tacksam för att jag valde foto, jag har många bilder kvar från den gången. 

Vissa skulle skolka, vissa skulle slåss, vissa skulle tillbringa rasterna i rökrutan. 

Vi skulle älska gympan eller försöka hitta sätt att smita ifrån den. Ibland verkade det som att vissa fick mens (montan, som vi sa) två gånger i månaden. 

Vi skulle älska och hata lärare. 

Vi skulle till och med mobba ut vikarierande lärare. Det hände att vi gjorde vad vi kunde för att få topplockat att gå på lärare som var lättretade. 

Vi skulle älska lärare som kunde berätta historier som tog oss ut i världen. 

Vissa av oss skulle älska idrott, spela fotboll eller ishockey i LAIK och så hade vi en fantastisk grupp pingisungdomar som till slut tävlade på nationsnivå. 

Och en försommardag var det dags att skiljas åt. Jag minns att vi hade något slags samling i matsalen och att jag och någon till fick idén att skriva en tacklapp till lärarna. Jag rodnar än i dag när jag tänker på att jag stavade fel den gången. Tack för de gågna åren. Gångna, skulle det ju vara. Och jag tänkte redan då, när jag förstått att det blev fel att lärarna kanske tänkte: ”Är de obildbara, de här eleverna, hur ska de klara sig i livet?”.  Men förmodligen var det bara min fantasi… det var min egen skam.

Jag minns hur jag tittade på min klasskamrater den dagen och undrade om det fanns några jag aldrig skulle se igen. Det fanns det. Trots att vi haft ett par träffar genom årens lopp, den senaste för 30 år sedan, var det några jag inte sett sedan den där försommardagen. Hur skulle det kännas att mötas 50 eller 30 år senare? Vad betyder det att ha befunnit sig i samma rum som dessa individer i tusentals timmar?

När vi möts känns det som att jag både är 15-åringen och 65-åringen. Jag har gjort en tipsrunda som handlar om skoltiden, med förhoppningen att de 17 frågorna ska väcka minnen och skratt. 

När vi samlas utanför Brukshotellet skiner solen. Vi står där tillsammans, lite gråare, lite tyngre och mycket äldre. Alla känner inte igen varandra till en början. Ibland finns en liten tveksamhet, vem är du, egentligen? Men så finns där också alla igenkännanden: Hej! Kramar! Skratt! Minns du?

Brukshotellet är vikt för oss den här kvällen, vi 35 som gick ut nian för så länge sedan. Maten är gudomlig, innovativ och kärleksfullt tillagad. Vi får sätta oss var vi vill. Jag väljer att sitta bredvid en av dem jag inte sett på 50 år. Hur har hennes liv varit? Och jag gissar att det är så det var för många av oss; en försiktig nyfikenhet på varandra. Det handlar mycket om familj, om barn, barnbarn - men också om att leva singel och utan barn. Episoder från förr skapar bullriga skratt. 

Jag upplever en vilja till samtal, en nyfikenhet och ett stort mått av vänlighet. Jag lägger inte märke till några konflikter eller gammalt groll, som kommer till ytan. Kanske har vi blivit vänligare, lugnare, nöjdare med livet?

Jag startade arbetet med att samla ihop klasserna i juli 2024, långsamt, lite i taget, samlade jag e-postadresser och telefonnummer. Till slut hade jag en lista på 53 personer. Det är bara två personer som inte gett sig till känna (trots brev och sms) - och av dessa 51 personer var det alltså 35 som både kunde och ville vara med på festen.  När jag tittar igenom vilka adresser vi alla gar i dag, visar det sig att ungefär hälften bor i Hedemora kommun i dag, även om jag inte vet vilka som bott i trakten hela livet och vilka som återvänt.  

När vi gick ut nian var vi 56 personer, Heikki dog redan som artonåring i en tragisk olycka, Torbjörn dog häromåret i svår sjukdom och Per-Erik togs av cancer och lämnade oss i slutet av förra året.

För alla dem höll vi en tyst minut, som för att inkludera alla i vår jubileumsfest.