Clark och jag - om livets paradoxer

Presskonferens med Clark Olofsson inför skolstarten på Journalisthögskolan.

Den första meningen jag säger till honom är ”Ta dig i häcken”. 

Det är augusti 1979 och första dagen på Journalisthögskolan. Vi står båda i kön till kaffeautomaten.

En månad tidigare har min pojkvän sagt: ”Om du hamnar i samma klass som honom, tycker jag att du ska byta klass.

Det gör jag inte.

Så börjar min vänskap med Clark Olofsson.

I förrgår kom en flash om att Clark Olofsson är död. Senaste, jag menar sista, gången jag pratade med honom var i julas. Vi önskade varandra god jul och han grymtade lite om sina åkommor. Hade jag velat säga något mer, om jag visste att det var sista gången? Tror inte det. Vi hade hunnit ha flera långa samtal om dåtiden, alltså tiden runt 1979, då vi var klasskamrater.

Alla, och då menar jag typ alla, visste vem Clark Olofsson var då, 1979. Och än i dag finns begreppet ”Stockholmssyndromet” - som härrör från det så kallade Norrmalmstorgsdramat 1973.

Jag har en personlig koppling till just det, på ett nästan osannolikt sätt, trots att jag hösten 1973 var fjorton år och just hade börjat åttonde klass. För det finns en stark koppling mellan Clark Olofsson och den familj jag gifte in mig i.

1982 mötte jag Lars för första gången. Han jobbade på SVT och hade gjort en dokumentärfilm om inlandsbanan, tillsammans med Ove. Jag, som var teve-reporter på A-pressens Stockholmsredaktion, var en av de första utomstående som såg filmen. Vi satt länge i tevehusets café där jag intervjuade dem. Mitt mest bestående minne  av det var att de kedjerökte - och att de var roliga att snacka med och lyssna till.

25 augusti 1983 ordnade TV2 en nöjesdag, dit journalister och alla som jobbade på nöjesredaktionen var inbjudna. Där mötte jag Lars igen. Vi satt mitt emot varandra på en abonnerad restaurang på Fältöversten och jag började tåflörta med Lars. Senare var vi ett gäng som fortsatte på Hamburger börs. Vid midnatt sa Lars: Nu fyller jag år. Någon beställde in skumpa. Jag frågade hur mycket Lars fyllde och han sa 36 år.

– Jag vill se din legitimation, jag kan inte tro att du är så gammal.

Körkortet visade så klart att han hade rätt. Det hade börjat pirra i mitt hjärta, trots att jag insåg att han var tolv år äldre. Vi cyklade hem genom sensommarnatten och han sov över hos mig. 

19 april 1984 gifte vi oss. 

Vad har då Lars för koppling till Norrmalmstorgsdramat?

Jo, tillsammans med brodern Sven och kompisen Staffan hade han startat ett litet filmbolag, som gjorde dokumentärfilm.  

Sven var anställd på banken, och blev den ende manliga gisslan under dramat. Utanför, på ett tak, befann sig Lars och Staffan och filmade. Lars brukade säga:

– Vår elektriker är inne i valvet.

Under min tid på Journalisthögskolan mötte jag Sven. Clark hade kontakt med flera i gisslan - och jag träffade tre av dem. Och jag var medveten om att Sven varit gisslan. Det skulle dröja några få år innan jag träffade Lars första gången, alltså 1982. 

1970-talets syn på bovar var helt annorlunda än nu. ”Släpp fångarne loss det år vår” var en film av Hasse och Tage, om jag minns det rätt. Ofta framställdes bovar som några som liksom var utsatta av samhället och ordet kriminalVÅRD var viktigt.

Clark var lite av rockstjärna, trots att han för det mesta satt i fängelse. Det var som att många verkligen tyckte han var en häftig (och snygg) kille och själv har han sagt ’”det var jag som bestämde på fängelset”. Han rymde och hade sig. Begick alla möjliga brott. Satt i fängelse i decennier. Och ändå lyckades han få igenom att gå Journalisthögskolan. Han ville verkligen bli journalist sa han. 

Så det var en massa uppmärksamhet kring hans skolstart, och min pojkvän, som redan gick på Journalisthögskolan, ville alltså att jag skulle byta klass om jag hamnade i samma som Olofsson. Jag tyckte det var löjligt och att det rent av skulle vara pinsamt att komma med ett sånt krav. Så vi kom att gå tillsammans på JH.

Jag var en 20-årig tjej från Dalarna, som jobbat på olika tidningar under året som gått sedan jag slutade gymnasiet. Jag var alltså yngst i klassen och samtidigt en av få med journalistisk erfarenhet. 

Så kom det sig att Clark lade märke till mig, en oskuldsfull ung kvinna som talade brett dalmål, kanske just av de skälen? Ibland skjutsade han mig till skolan. Ibland samarbetade vi i skolan. Ibland var vi båda på samma fester. Det hände också att jag mötte några av hans skurkvänner. Jag gjorde en del galna saker, som när Olofsson bad mig växla pengar och jag fick med mig  en hög tusenlappar , för att växla dem till hundralappar. Se Charlotte, 20 år iklädd endast bikini, som faktiskt går och växlar pengarna på Handelsbanken (tror jag) vid Fältöversten. ”Jag kan ju inte gå in och växla pengar, gör det åt mig.” Och jag gjorde faktiskt det.

Jag var verkligen medveten om att han var en bov - och vi brukade till och med kalla honom för Boven i klassen på Journalisthögskolan. Jag kände till de officiella delarna av hans kriminella bana, och anade att han gjort ännu värre saker, det fanns lite som en mörk skugga runt saker som han inte ville tala om, handlingar som jag gissar skulle ha skrämt mig. Jag såg honom arg vid något tillfälle (inte riktat mot mig) och insåg att det kunde vara ohälsosamt att reta upp honom.

Av något skäl var han alltid en gentleman mot mig. Jag skulle faktiskt kunna kalla honom för min första coach. När jag kom till Stockholm tittade jag sällan folk i ögonen, axlarna var uppdragna nästan till öron och jag kutade lätt när jag gick. ”Du är fantastisk, du har potential, sträck på dig,” sa han - och ett år senare mötte jag andras blickar och hade rätat på ryggen. Han bidrog till att stärka min självkänsla. Visst låter det paradoxalt? 

Vår skolsamvaro tog ett abrupt slut när han nästan slog ihjäl en man på på Möja midsommaren 1980 och hamnade i finkan igen. Jag följde rättegången på plats. Senare besökte jag honom på Norrköpingsanstalten - och lyckades smuggla in en liten flaska whiskey till honom (som jag sedan dessutom tvingades smuggla ut).

Så småningom fick han fortsätta plugga på Journalisthögskolan. Vi träffades en hel del när han gjorde praktik på tidningen Arbetaren - och det hände att jag skrev hela eller delar av hans texter. Han bad så snällt ;)

När jag berättade att jag träffat Svens bror började han gapskratta. ”Ska du gifta dig med honom?” Ja, det skulle jag. Jag var noga med att berätta om min connection till Clark för Lars, så att det inte skulle bli något som kom upp bakvägen. 

Så jag kom att bli en del av en familj, vars öde påverkats en hel del av Norrmalmstorgsdramat. Vem vet hur gisslans liv hade sett ut, utan denna erfarenhet?

Då och då genom åren har vi haft kontakt. Vi har brevväxlat när han suttit på olika anstalter. Ibland har det gått lång tid emellan. Ibland har han tagit kontakt, ibland har jag. Och om jag någon gång ringde upp så återkom han konsekvent. ”Du finns i min telefons adressbok, det är det inte många som gör.”

Jag minns när han tog kontakt i början av 00-talet. Jag var inne på min andre äkta man. Han fick fullkomligt spel när han fått höra att Clark skickat ett sms. Jag kände mig hur trygg som helst, trots att jag vid det laget var väl medveten om vad man kan kalla personer som han: Han var typ en fullblodspsykopat - men jag var alltså ”fredad”.

2019 hade det gått 40 år sedan vi började Journalisthögskolan. Efter ganska många års uppehåll tog jag upp kontakten igen. Vi fikade en gång. Vi talade i telefon flera gånger. Men, han kom inte till festen, skyllde på en svullen tå eller något. 

En gång hade jag en dröm om att få göra en ”riktig” intervju med Clark Olofsson, en utan hans bovskrönor. Men, efter att ha sett åtskilliga intervjuer insåg jag att det inte skulle hända. När vi pratades vid handlade det ofta om samma saker. Vem han såg i mig då för länge sedan. Att han tycker jag är fantastisk och liknande. Men jag insåg att ingen skulle komma innanför hans mask. Med mask och allt mötte han alltså döden. Vem han egentligen var vet ingen. Ibland tror jag att inte ens han själv visste.