Smicker kan få mig att svika mig själv

Jag står vid ett stup och undrar om jag vågar hoppa. Jag vet att det är nödvändigt, men ändå är det så svårt. Kommer jag att överleva fallet?

Så skakar jag lite på mig. Stupet försvinner och kvar blir ett litet dike. Det är lätt som en plätt att antingen gå ner eller hoppa över till andra sidan diket.

Allt detta sker i mitt huvud, som rädsloreaktioner, som skam, som oro, som ångest.

Förvandlingen, transformationen, från något livsfarligt till något enkelt, sker med en rad djupa andetag. Och jag fascineras av att jag fortfarande, då och då, upplever att livet är så där antingen eller. En dag kanske det inte ens finns ett dike, utan bara en frihetskänsla?

Jag har blivit kidnappad av rädsla många gånger i mitt liv. I det tillståndet är det lätt att uppfatta att världen är hotfull, att jag riskerar att utsätta mig för livsfara. Då är det lätt att frukta, eller undvika att fortsätta framåt, för vem vill ramla ner för ett stup? Och så stannar jag upp, ibland är det nästan omöjligt att röra mig, jag blir som förlamad av känslan av att jag riskerar att dö om jag fortsätter. 

Och detta kan ske trots att jag VET att det inte är sant. Att rädslan sitter i huvudet, att hotet som jag uppfattar inte är verkligt. Och detta, den förlamande rädslan har fått mig att fatta fel beslut ibland. Alltså beslut som sker på min egen bekostnad. Då uppstår en oförmåga att se: Vad funkar för mig? Vad är bra för mig? Vad känns rätt i mig? Istället tänker jag: ”Vad är bra för den andre?” eller ”Vad är smart i det här läget” 

Ibland säger jag ja när jag borde säga nej. Enklaste sättet att locka mig dit är att smickra mig. Smickret kan göra att jag tappar den inre kompassen. Det är som att frågor som: ”Vill jag verkligen det här?” ”Är detta i linje med vad jag står för?” ”Känns detta bra i mig?” försvinner. Och så säger jag javisst, jag gör det, trots att något gnager i mig, att jag får ont i magen, att jag anar en inre vänlig röst som säger: ”När ska du lyssna på mig?” ”Du får säga nej.” ”Du kommer att må så mycket bättre när du slutar säga ja, till det du egentligen vet att du inte ska göra.”

Ibland känner jag självförakt när jag faller för smicker, när jag inte lyssnar på min inre vägledning. ”Hur hamnade jag här igen? Hur kunde jag vara så korkad”, skriker den inre domaren envetet.

Nyligen hamnade jag, igen, i en situation där jag kände mig smickrad och jag sade ja. Den här gången var mitt ja mer tveksamt. Jag funderade flera gånger på om jag verkligen skulle göra det och över tid lyssnade jag allt mer på rösten som sa: ”Du får säga nej”. Och slutligen, äntligen sa jag nej.

Också mitt nej födde många känslor. ”Nu har jag stängt en dörr, nu kan jag inte kliva in där igen.” Alltså en känsla av att det är riskfyllt att stänga dörrar. Men tänk om det är tvärtom?  Att det är bra att då och då stänga dörrar till det jag inte vill! (Det är ju så självklart att det nästan känns fånigt att skriva.) Min inre domare säger: ”Nu är du utanför, du får inte vara med, du har straffat ut dig.” 

Samtidigt säger mitt inre ljus, mitt centrum, med allt högre röst: ”Vad skönt att du säger nej, nu när du behövde det. Nu känner jag mig tryggare med dig.”

Och tänk om det är så att en eller flera stängda dörrar, kan bidra till att andra öppnas?

I den här inre kökkenmöddingen finns det gamla grundläggande rädslor. ”Jag kommer att bli ensam.” ”Ingen kommer att gilla mig.” ”Jag blir värdelös”.  Och samtidigt är mycket av detta hormonella hägringar. Jag gissar att amygdala hjälper (stjälper?) mig till att tänka katastroftankar.

Men så blir jag medveten om att något väsentligt har hänt i mig. När jag var i 20-årsåldern kunde jag verkligen bli ett offer för min egen skam. Det hände många gånger att jag tänkte: ”Ta mig härifrån, jag orkar inte stå här med skammen.” I dag känns skammen (rädslan, ångesten) mer som en flåsning i nacken. Som att den minner mig om något som varit, men som inte längre är. Men hormonerna aktiveras fortfarande och det är lätt att - i en situation där rädsla triggas - jag tror att jag är tillbaka där jag var som ung. Men det är jag inte. Flåsningen är där, men det är mer som ett litet skum på ytan, jämfört med förr i tiden.

Jag samtalar med min mamma, hon säger:

”Charlotte, har du tänkt på att det är många som uppskattar dig?  Se dem också.”

Terapeuten säger: ”När du kompromissar för att känna dig värdefull så gör det att du tappar i värde.” Alltså, när jag kompromissar kan det hända att jag så att säga lägger krokben för mig själv. 

Jag tar ett djupt andetag. Jag låter känslorna finnas i mig. Och jag kommer att tänka på det jag brukade säga på mina våga-tala-kurser för 25 år sedan: ”Var snäll mot dig själv, tänk att du duger”. Ja, nu gör jag det, för det mesta.

Men i bland får flåsningen i nacken mig att uppleva att jag står vid stupet igen. Djupandas Charlotte, djupandas. Det finns plats för dig i livet och i världen, precis som du är. Du behöver inte säga falska ja längre.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer