Magiska möten.

Konstverk "Synchronisity II" av Annett E Banks.

Mitt liv blir allt mer magiskt.

Jag möter precis de människor jag ska möta och de länkar mig vidare i rätt riktning.

CG Jung skulle kalla det synkronicitet.

Jag är inte den som har fördjupat mig i psykoanalys. Men jag har trots det alltid känt mig mer dragen till Jung än till Freud. För mig känns det lite trångt att tala om ”penisavund”.

(Det här inlägget skrev jag i fredags - men då låg blogger nere, publicerar det nu, ändå - och återkommer om helgens äventyr!)

Hemma har jag ett par böcker av Jung. En heter ”Människans symboler” och den har jag i omgångar läst delar av – men aldrig tagit mig igenom. Jung har inte riktigt kallat på mig.

Och när jag i går gick och lyssnade på Wayne Dyers ”Excuses begone” nämnde han i förbifarten Jung och hans teorier om synkronicitet. Jag måste erkänna att jag inte hade en aning om att det var Jung som satte ord på det fenomenet. Tack Wayne.

Det fick mig att nu att googla på synkronicitet och det första som dök upp var en Wikipediaartikel om Jung.

För sextio år sedan skrev Jung en bok om synkronicitet, som definieras ungefär som: upplevelsen av två eller fler händelser, som uppenbarligen inte har med varandra att göra eller som det vore osannolikt skulle ske samtidigt av en slump, som sker tillsammans på ett meningsfullt sätt.”

Det är alltså detta jag upplever allt mer.

Ett exempel:

Jag äter lunch med en kvinna… hon nämner en annan person… jag inser att mötet egentligen handlar om att jag ska påminnas om denna person… jag tar kontakt med personen och vi får ett givande möte.

I sin bok om Synkronicitet ger Jung själv ett exempel som jag fritt översätter:

”En ung kvina som jag behandlade, hade, vid en kritisk tidpunkt, en dröm i vilken hon såg en gyllene skarabé (skalbagge). Medan hon berättade om sin dröm satt jag med ryggen mot det stängda fönstret. Plötsligt hörde jag ett ljud bakom mig, som om någon knackade försiktigt. Jag vände mig om och såg en flygande insekt som flög mot fönsterrutan från utsidan. Jag öppnade fönstret och fångade varelsen när den flög in. Det var det närmaste man kan komma en gyllene skarabé på våra breddgrader en släkting till den gyllene skarabéen, vilken tvärtemot sin vana uppenbarligen hade känt lusten att ge sig in i ett mörkt rum i just detta ögonblick. Jag måste medge att inget liknande har hänt mig varken förr eller senare.”

För en massa år sedan intervjuade jag läkaren Göran Grip. Hans liv var då fyllt av synkronocitet, så fullt av det att han tog det som fullständigt naturligt. Han tyckte inte längre att det var fantastiskt, häpnadsväckande eller magiskt.

Jag börjar få allt mer sådana upplevelser, men jag tycker fortfarande att det är just fantastiskt, häpnadsväckande och magiskt. Och jag gillar den känslan. Det är som att synkroniciteten väcker det magiska barnet i mig, hon som tyckte att allt var möjligt… och i de ögonblicken är allt möjligt. Så ju mer jag upplever synkronicitet, desto mer magisk blir min tillvaro, desto mindre blir begränsningarna, desto större blir tillgången till det inre ljuset.

Kanske det också är så att det funnits synkronicitet i mitt liv tidigare, men att jag inte såg det eller rationaliserade bort det och helt enkelt kallade det för slump eller öde. Kanske var det farligt för rationella Charlotte att ana att det fanns en mening med alla möten?

En av de mest fantastiska synkroniciteter jag varit med om var när jag träffade Alexander. Är du nyfiken på det, be mig gärna berätta om det… så kanske jag bjuder på ett härligt blogginlägg.

Hur ofta är du med om magin i tillvaron? Hur ofta upptäcker du synkroniciteter? Välkommen in i en värld fylld av mening och sammanhang.

PS: Sitter nu på tåget på väg till Stockholm och laddar för våra tre events i helgen. Ska bli såå roligt!