charlotterudenstam

Att acceptera begränsningar.

Så här kändes det ofta då. Jag kommer ihåg när jag var ung. Jag var så otroligt otålig.  Jag ville göra allt, kunna allt, testa...

Så här kändes det ofta då.


Jag kommer ihåg när jag var ung.
Jag var så otroligt otålig. 
Jag ville göra allt, kunna allt, testa allt, förstå allt, vara allt. 
Nu. 
Jag kunde känna en frustration i mina begränsningar. 
En något äldre person sa något där andemeningen var att det kommer en tid då du kommer att acceptera begränsningar. Då bara fnyste jag. 


Just nu är jag inne i en fast där jag önskar att dygnet kunde ha 48 timmar. Jag översvämmas av intressanta möjligheter, i min inbok kommer nya föreläsningar, webbseminarier, kurser… där allt bara ropar på mig. 

Charlotte, ta del, lyssna, var en del av… Och så inser jag att mitt dygn har 24 timmar och att det är max ett par av dem jag i praktiken är beredd på att ägna åt att lyssna på allt det där superintressanta, nyttiga, givande, tankeväckande, läkande, helande, genomgripande, energistimulerande, ahaskapande. 

Det är som att mitt lokala jag – som visionären Barbara Marx Hubbard kallar det – alltså mitt ego, min kropp – måste acceptera sina begränsningar. Så jag väljer… och fylls av känslan av överflöd. 
Alltså, när jag accepterar byts tanken på mina begränsningar ut mot något annat… Tänk att jag lever i en så flödande värld, där det finns så många människor med så mycket viktig kunskap, erfarenheter, energi, vilja och som är så villiga att dela med sig av det. Det är ju helt underbart. 

Och om jag ser det som att vi alla är en… så kommer vi alla på något sätt att nås av allt detta. All klokskap kommer att förmedlas och en del av det bör ju komma mig till goda genom det kollektivt omedvetna, genom vänner, via nätet… eller via mitt eget högre jag, min essens. 

På något sätt tror jag att jag kommer att ta emot det jag behöver. Att jag kommer att välja rätt. Att även om jag inte själv riktigt är medveten om vägen, så får jag hjälp framåt – kanske av det som Barbara kallar mitt högre jag. 

Och för att återknyta till den yngre Charlotte: Under en lång period har jag sluppit stora delar av otåligheten. Jag har hunnit pröva en väldig massa saker och en del av dem har inte passat mig. Och då har det känts skönt att lägga det åt sidan och känna: Detta var inte för mig. 

Alltså det har vuxit fram en känsla av att vägen och möjligheterna liksom skalas av och så blir min väg tydligare, min riktning tydligare och att det har känts skönt i sig. 

Och jag tänker att när jag nu kommer åter till en slags otålighet eller en känsla av att inte räcka till, en känsla av att kunna sätta igång hundra projekt och samtidigt meditera och samtidigt lyssna på andra kloka människor och samtidigt älska mina närmare och…. 


Så här känns det oftare nu.

Så gör jag faktiskt det från ett annat ställe i mig än tidigare. Då var det som att otåligheten styrde mig. Otåligheten, otillräckligheten gjorde mig frustrerad. 
I dag kan jag då och då – som just nu – ställa mig vid sidan av och bevittna mina begränsningar, titta kärleksfullt på dem, se att de är ett av mina uttryck för engagemang och vilja. 
Och så andas. 
Och välja noga. 
Och blir det för mycket får jag välja igen. 
Och lita på att valen blir de riktiga. 

Tack otåligheten och känslan av begränsningar för de här insikterna! 

Det är som att jag ser hur mitt lokala jag och mitt högre jag nu kramas i samförstånd och blinkar till varandra med massor av glitter i ögonvrån.

Related

insikter 4488898802206234134

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item