charlotterudenstam

Adventsboken: 2. Du måste börja känna

Vägen till Ja, del 2 I just wanna feel real love feel the home that I live in Robbie Williams När jag ser mig runt om lig...

Vägen till Ja, del 2


I just wanna feel real love feel the home that I live in
Robbie Williams


När jag ser mig runt om ligger det en sordin runt mitt liv. Det är som att allting är dämpat. Objektivt sett är det ju bra och min omgivning bekräftar hela tiden hur bra det är. Hur lyckad jag är, hur fantastiska vi är tillsammans. 
Men jag hör rösten mer och mer. Den där rösten som ifrågasätter mig. Och tillvaron blir bara gråare och gråare.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Jag är väldigt medveten om att något är fel,  men jag förmår inte göra något åt det. Jag vet inte hur jag ska göra.
Jag behöver hjälp.
En av mina grannar, Helena, kan kinesisk medicin och kan kalla sig för healer. Hon är en person som inte skrämmer mig, trots att hon håller på med andliga saker. Jag har till och med vågat mig på att gå på meditation hos henne. Och det skrämde inte ihjäl mig.
Nu frågar jag henne om jag kan få healing, utan att egentligen veta vad det är. Jag är beredd att pröva nästan vad som helst för att komma ur den här gråa känslan. Det är som att hela jag är ett novemberregn.
Jag ligger på en massagebänk och hon ger mig något slags akupressurbehandling där värme ingår. Hon moxar mig. Det är rätt skönt. Förmodligen slappnar jag inte av något särskilt, mest för att jag inte vet vad det är att slappna av. Min kropp är alltid på sin vakt, alltid beredd på katastrofen.
Hon tittar forskande på mig och säger att min livsgnista nästan är slut. Att jag har gett bort den till andra. Att jag inte kan fortsätta att ge bort, utan jag måste börja fylla på, för annars kommer jag att dö.
Jag förstår inte. Vad pratar hon om? Samtidigt förstår jag så väl. Jag känner ju det där, att jag börjar likna en zombie. Hon säger: ”Charlotte, du måste börja känna”.
Jag drar en suck av lättnad. Äntligen säger någon något som jag förstår. 
Det känns som att hon gett mig ett halmstrå. Något som jag kan försöka hålla mig fast vid för att inte dras ner i mörkret.
Med fasa inser jag att jag sällan känner. Att jag stängt av nästan hela mitt känslosystem. Att jag sällan eller aldrig visar andra hur jag känner. Att det var länge sedan jag var riktigt glad, riktigt arg eller riktigt ledsen. Det är som att min kropp har levt en valiumtillvaro. Som att jag guppat runt där i gråheten och bara överlevt.
När jag ser på mina barn så känner jag värmen i mitt hjärta. Hjärtat kan fortfarande reagera och jag undrar vad det är som gör att jag är så... deprimerad, kanske är rätta ordet?
Jag ligger ensam i sängen och grubblar: Varför är jag inte nöjd med det jag har? Varför vill jag något annat? Vad är det där andra jag vill ha? Vad är det för förändring som mitt inre kräver av mig?
Men jag har inga svar.
Jag är ensam med mina grubblerier.
Året är 1998.



Nästa avsnitt: Var dig själv.

Related

vägen till ja 6640547454329903171

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item