Adventsboken 5: Gud kanske finns

Vägen till JA, del 5

You take what you get and you get what you give

I say don't run from yourself, man, that's no way to live

från God is a dj, Pink

Jag är ensam på Atlasgatan i Stockholm. Jag har just läst Caroline Myss bok Andens Anatomi och Andens helande kraft. Det är två i raden av böcker har har läst den senaste tiden. Jag gillar Myss för att hon är så konkret. I slutet av boken finns texten till en chakrameditation. Jag läser igenom orden till meditation flera gånger, försöker memorera den. Sedan får jag en ingivelse och mediterar.

Jag känner hur det gult ljus långsamt strömmar genom min kropp och hur jag uppfylls av det där ljuset och tänker: ”Jag verkar kunna meditera”.

Men vad hade jag förväntat mig? Var det något mer än det gula ljuset? Jag känner mig osäker och lite rädd. Vad har jag gett mig in på?

När jag kommer fram till pendeltågstationen ser jag tåget glida iväg från Karlberg. Jag känner mig irriterad. Vad ska jag göra på den blåsiga perrongen i tjugo minuter.

Jag sätter mig på en bänk och tankarna glider iväg. Något känns annorlunda. Det känns som att jag är en del av enhet, att det finns en mening med allt, att världen är ett hologram där alla bitar speglar varandra.

 – Gud kanske finns, viskar jag.

Och så börjar jag gråta. Vad är det jag har tänkt? Vad är det jag har sagt? Håller jag på att bli galen? Jag vill inte befinna mig här, så långt bort från mitt vanliga rationella jag.

Jag försöker få bort den överväldigande upplevelsen, jag försöker hitta tillbaka till den skräpiga perrongen. Det finns inte plats för en Gud i mitt liv.

Men ändå känner jag att jag måste berätta för någon. Jag måste vara modig och säga vad som hänt mig. Och jag vill bli emottagen. Vem vågar jag berätta för?

Jag ringer min mamma.

– Mamma, håller jag på att bli tokig?

– Nej, inte alls.

Jag andas ut. Försiktigt.

Nästa avsnitt: Terapeuten tolkar allt som sexdrift.