charlotterudenstam

Adventsboken 17: Who is in?

Vägen till JA, del 17 Satori is a lunge into the ultimate reality, a taste of enlightenment, an alignment of inner and ou...

Vägen till JA, del 17




Satori is a lunge into the ultimate reality, a taste of enlightenment, an alignment of inner and outer beyond any idea of separation.

It is a state of joy, beauty and easiness and the recognition of it as our natural state. It is a sip of True Nature that finally quenches our thirst and gives sense to our searching.



Under fem dagar ska jag vara med i en process där hela mitt fokus ska vara riktad på mig själv och vad som händer i nuet. Processen kallas ”Who is in” och är en del av Therapist training.
Jag är sådan att jag inte tar reda på särskilt mycket om vad som ska hända på kommande modul. Jag bara kommer dit och låter det ske.
Om denna modul vet jag att vi ska vara i tystnad och alltså inte får ha någon kontakt med omvärlden. Det är som att jag under hela den där processen överlämnar mig till något högre, en slags förtröstan eller tillit till att jag kommer att möta det jag behöver.
Redan har jag mött många aspekter av mig själv under träningen. Jag har känt djup smärta, men också stark glädje. Jag har känt hur de dagliga meditationerna under träningen hjälper mig att bli mer närvarande, att bli mer mig.
Den här veckan finns det inga klockor framme på Risk, det finns inga speglar. Vi får inte läsa, inte skriva, inte tala med varandra, inte dricka kaffe eller te, inte röka mer än nödvändigt, inte titta oss i spegeln, inte ha koll på tiden, inte ens lägga upp maten själva.
Vi ska bli helt omhändertagna och bara var med det som händer inom oss.


En bjällra klingar och vi kallas in till det stora meditationsrummet. Där sätter jag mig på en kudde och en person sitter på en annan kudde mitt emot mig. När bjällran klingar till igen tittar jag min partner i ögonen och frågar honom: ”Who is in”? Det är en koan, en fråga som saknar ett givet svar, en fråga som man kan undersöka hur mycket som helst.
Jag behåller ett neutralt uttryck och tittar honom i ögonen. Han berättar vad som händer i honom just nu. ”Det kliar lite på benet, jag lägger märke till ljuden runt mig... det känns lite obekvämt att sitta så här...” 
Så klingar bjällran igen och min partner frågar mig ”Who is in” och nu är det jag som ska berätta vad som händer i mig just nu.
Vi fortsätter så tills en halvtimme har gått. Sedan får vi resa på oss och sätta oss på en ny plats och möta en ny partner.
Detta pågår i fem dagar.
Det sker märkliga saker i mig. Jag börjar lägga märke till saker hos mig som jag inte varit medveten om förut. Jag upptäcker att jag tar in vad som händer i hela rummet, jag vet var människor sitter, om alla är där eller inte, det är som att jag ser väldigt brett och när något oväntat sker lägger jag märke till att jag hoppar till, att jag har ett alarmsystem som reagerar på det minsta. Jag inser också att alarmet är felkalibrerat, att jag blir rädd när det inte finns någon anledning att bli rädd.
Jag möter också en ilsken del av mig, en del i mig som lätt känner sig orättvist behandlad, en del som hatar hela processen och att jag inte ens får lägga upp maten själv på tallriken. Jag känner mig behandlad som ett barn och det gör mig arg. 


Allteftersom dagarna går sker små förskjutningar. Mot slutet känns det rätt bra att bli omhändertagen, att jag bara har ansvar för mig själv, att jag inte behöver vara till lags för andra människor... på något underligt sätt så börjar jag tycka om den här bekantskapen, alltså att möta mig utan någon annan. Jag börjar tycka om mitt eget sällskap.
Vi har gått ut ur tystnaden och får prata lite nu. Vi har två dagar av meditation och nu är samtal tillåtna. Så fort vi går ut tystnaden börjar jag gråta. Jag vet inte varför jag gråter. Jag gråter och gråter och gråter. Jag ringer Alexander och bara gråter i telefon. Han blir så klart orolig och undrar vad det är, men jag kan inte förklara för jag vet inte. 
Det är som att det finns en flod av tårar i mig, en flod som behöver få flöda och för varje tår som kommer är det som att jag känner mig lite lättare. Gråten pågår i timmar. Den gör att jag inte kan äta. Den gör att jag blir kvar med mig själv ännu några timmar. Så småningom stillnar den och jag känner mig helt lugn.
Jag känner mig renad, rensad, men vet inte från vad. Och det är helt okej. Jag inser att jag både hatat och älskat den här processen och att den representerar ett viktigt steg för mig. Men riktigt hur vet jag inte.
Det är skönt att komma hem igen. Att bli omfamnad av Alexander. Att vara tillbaka i den vanliga stora världen utanför mig själv.
Nästa avsnitt: Ser kroppen i nytt ljus

Related

who is in 6078306203514963202

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item