charlotterudenstam

Sårbart igen.

Så här känns det inte precis just nu. Just nu är jag inte så kaxig. Det gör lite ont. Och jag undrar om jag ska slicka såren med en lite...

Så här känns det inte precis just nu.

Just nu är jag inte så kaxig.
Det gör lite ont.
Och jag undrar om jag ska slicka såren med en liten kopp kaffe.
Det dövar sårbarheten lite.



I går stod Alexander och jag framför nästan 40 personer (fullsatt) i  en sal på Studieförbundet Vuxenskolan i Malmö. En av de sakerna vi sa … om och om igen … var: “Vad andra tycker om dig har du inte med att göra.”
Alltså, vi pratade om att ta makten i sitt eget liv... att inte ge bort makt till andra... genom att anpassa sönder oss... att liksom leva i andras strålkastarljus istället för att våga lysa själva.
Och ändå. Hur mycket lättare det är att säga än att leva.
Gång, på gång, på gång, på gång, får jag lära mig att känna att det ibland gör ont att få sanningar från andra. Att det skulle vara så mycket enklare om alla bara älskade mig med hull och hår precis som jag är, och inte ha minsta invändning.
Jag märker hur lätt det är att fastna i de ofta små invändningarna från andra, istället för att se de många JA:en... Jag är väl en känslig sort, helt enkelt. På gott och ont.

Vad är det som händer i mig, när någon säger något om mig, som jag uppfatta som ett ifrågasättande? Jo, jag märker en tendens till att krympa. Jag märker en tendens till att göra en pudel. Jag märker en tendens till att göra typ vad som helst för att bli älskad, förstådd, omfamnad. Och jag stannar i det. Jag lägger märke till den där känslan. Jag känner känslan. Jag kommer i kontakt med en liten Charlotte, en liten liten flicka som trodde att jag bara var värd kärlek om jag var duktig och för vem det är förenat med livsfara med allra minsta kritik. Ungefär som ett nålstick kan döda en hel ballong. Och samtidigt kan jag idag ställa mig vid sidan av linjen, alltså titta på mig själv lite grand från sidan, se vad det är som dras igång... och inse att jag tidigare inte hade den här möjligheten, att tidigare så blev jag liksom eländet, tidigare så dog jag nästan... och i dag kan jag alltså betrakta, känna, och samtidigt se...: Jag krymper inte på riktigt. Det är ett automatprogram som går igång. Jag behöver inte göra en pudel. Jag behöver inte lyda andra människor minsta vink... jag bestämmer själv. Det är mitt liv, det är mitt ansvar.

Och samtidigt, det är så att jag har en bokbebis. Jag har bett några kära kvinnor att läsa den för att ge mig feedback. Jag har längtat efter att få feedbacken. Jag har fruktat för feedbacken. Jag har känt mig som att jag åker i en berg-och-dalbana redan innan feedbacken har kommit. Jag vill ju liksom att de ska älska mig... och samtidigt vill jag att de ska vara helt sanna... så att jag kan få andras ärliga känsla när de har läst texten. Och då... när det kommer små invändningar, eller kanske frågor... så... är alltså min första impuls att bara dyka ner, krympa, anfallas av värdelöshetskänslor...
Så jag får hämta hem och läsa om deras ord och se att av alla orden (jag hittills fått) så är det enstaka meningar som andas.. tvivel, ifrågasättanden... och att det i själva verket inte ens är det, utan det snarare är frågor... som kan hjälpa mig att se klarare på min text... jag har fått precis det jag har bett om... och trots att det sätter igång hela den där processen i mig... så känner jag Tacksamhet. Verkligen. Tacksamhet.
För jag blir påmind om min sårbarhet. Jag behöver tänka igenom de reaktioner jag skulle kunna tänkas på från människor som inte har ett så kärleksfullt och vänligt förhållningssätt till mig.
Och jag ska meditera över det. Känna min sårbarhet. Fundera över hur jag vill möta världen. Fundera en gång till.

Tack alla som hjälper mig på vägen... tack alla ni som gör mig tydligare för mig själv... tack alla som påminner mig om min sårbarhet, min svaghet och min stora längtan efter ännu mer kärlek.

Namaste.





PS: Nästa vecka börjar kursen Nära relationen, som Alexander och jag leder på Vuxenskolan. Det finns fortfarande möjlighet att anmäla sig. Varannan onsdag vid 18-tiden. Start 14 mars, alltså.

Related

tacksamhet 7198077409676275497

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Känner igen mig till 100% så skönt när någon annan delar med sig så att man får känna igen sig. Namaste

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item