charlotterudenstam

Hypernärvaro.

Ibland är det som att livet lyser starkare än annars. Som att jag blir riktigt, riktigt närvarande. Som att detaljerna märks, känslorna f...



Ibland är det som att livet lyser starkare än annars.
Som att jag blir riktigt, riktigt närvarande.
Som att detaljerna märks, känslorna förstärks och att jag känner livet pulsera i mig.
Det kan hända när jag är rädd att mista någon.
Som i går när Alexander for till akuten för att kolla sina magsmärtor.


Du vet livet som är det där som pågår, som du tar för givet, eller som jag tar för givet. Livet och människorna runt mig. De som kommer på besök ibland, som barnen eller vänner, de tar jag inte för givet. Då skuttar glädjen i mig.


Men det som jag har runt mig kan jag ibland bli lite bedövad av. Alltså att jag tappar i närvaro. Att jag tappar i tacksamhet. Att jag tar för givet. Att jag tillåter mig att vara lite sur och gnällig. Att jag ser beteenden att reta mig på, snarare än beteenden jag gillar eller är neutral inför. Vardagslivets lunk som kan korrumpera så. Som gör att jag ibland tappar bort guldglittret i tillvaron. Som får mig att glömma hur oerhört privilegierad jag är. Som känner kärlek, som delar kärlek, som får kärlek, som har ett meningsfullt liv, som delar det med en person som älskar mig och som är beredd att lyssna.


I går fick jag en sådan påminnelse. En påminnelse om livets skörhet. Eller en påminnelse om hur viktigt det är att stanna kvar i närvaron, att släppa små oförrätter, att räkna rätten istället för felen. Jag blev påmind om hur mycket jag älskar Alexander och hur mycket han betyder för mig. Och väckarklockan var min oro. När han for i väg till UMAS för att kolla magen kände jag verkligen den där oron. Tänk om det är något verkligen allvarligt. Tänk om jag kommer att mista honom. Tänk om … och i den där oron och rädslan så trädde kärleken fram så tydligt. Den blev hypernärvarande. Jag kände magin i min kärlek, till honom, till mig och till det som är vi.


Samtidigt blir jag påmind om att det ibland är för sent. En vän miste just en vän som inte orkade med sitt liv. Där sitter hon med sorgen över ett liv som tog slut tidigare än väntat. Med en påminnelse om att ta tillvara på det som är. Att njuta av samvaro. Närvaro och kärlek. Och den händelsen, det förkortade livet, stärkte min hypernärvarokänsla ytterligare ett snäpp. Och jag känner tacksamhet över att jag kan känna den. Närvaron.


Så i dag är min ambition att jag ska stanna kvar i närvaron och känna tacksamhet över det jag har. Tack Alexander för påminnelsen om hur mycket du betyder för mig.

Related

närvaro 4638012791684235796

Skicka en kommentar Default Comments

  1. så kolossalt berörande du skriver tack för allt du delar med dig

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam1 augusti 2012 21:55

    Och tack för att du berättar. Det känns som en av mina livsuppgifter att dela med mig.
    Kram Charlotte

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item