Ibland måste batteriet laddas

Jag inser att jag får lite av tunnelseende när jag gör för stora uttag på energikontot.

Motgångar och besvikelser förstoras upp och jag känner mig ensammast i världen.

Jag kännner inte de smekningar mor kinden som kommer, men märker frånvaron av dem jag önskar.

Världen blir förvrängd på ett nästan groteskt sätt och samtidigt ropar min inre domare: jobba lite till, du kan mer, är du lat eller?

Saker som brukar vara roliga börjar kännas som krav.

Jag säger att jag inte ska jobba mitt självpåtagna kvällspass. Stella och Alexander tycker att det är en bra ide. De vill inte ha den vidbrända versionen för hon är rätt neggig och trist.

Jag hör dem. 
Jag hör att de bryr sig. 
Och det är jag glad för. 
Jag följer inte impulsen att slänga mig i självömkans grumliga vatten. 
Jag hejdar mig nu när jag står på stranden. 
För väl där nere är det rätt så jobbigt att ta mig upp.
Jag återvänder "hem". 
Känner värmen i huden. 
Känner tacksamhet över att jag hejdade mig i tid. 
Inget kvällsjobb i kväll alltså. 
Tid att ladda batterierna.
Sov gott!