charlotterudenstam

Det där med att hantera vuxna barn

Lättare att handskas med än (nästan) vuxna barn? Jag minns när jag var på väg att publicera “Ingen skam i kroppen” . En av de saker so...

Lättare att handskas med än (nästan) vuxna barn?


Jag minns när jag var på väg att publicera “Ingen skam i kroppen”.
En av de saker som gjorde att jag vilade länge på hanen var:
Vad ska barnen säga?
Det är inte alltid lätt att hantera växande eller vuxna barn.

Jag är omgiven av det, av kvinnor vars barn börjar bli vuxna, av kvinnor som möter utmaningar i förhållande till sina vuxna eller nästan vuxna barn.

Och jag tänker att så är det nog för väldigt många av oss. När livet är på väg in i en ny fas - så stöter vi på nya utmaningar. Och är vi befinner oss mitt i det... tja... då kan det kännas tungt och jobbigt och vara svårt att se klart på situationen. Det är lätt att drunkna i det som är, istället för att ta ett kliv ut och betrakta scenen lite från sidan.


För hur ska vi hantera varandra i mer vuxna relationer? 

Hur önskar vi att vi själva vill bli behandlade? 
Och hur vill vi möta andra?

Jag minns en man vars styvdotter i slutet av tonåren mest träffades för att hämta upp presenter till jul och födelsedag. Själv uppmärksammade hon inte honom på samma sätt. Han skulle självklart vara givaren. Det var han som återkommande skulle ringa och fråga hur hon mådde, vad hon gjorde, hur livet levdes. Hon tog bara kontakt själv när det handlade om att ganska säkert kunna inkassera något.


Till slut sa han att han önskade en ömsesidig relation, eller ingen relation. Han slutade ge presenter till henne... och relationen klingade av.


Nu var detta möjligen, möjligen, lättare eftersom blodsband saknades. Och det finns troligen en historia bakom som jag inte känner till. Men det är ändå intressant när barn känner att de har all rätt att få … utan att ge tillbaka. 


Barn ska givetvis frigöra sig från sina föräldrar. 

De ska hitta sina egna sätt att leva. 
Men jag tror det är viktigt att då och då sätta ner foten.

Jag känner en kvinna vars dotter skrek sig igenom tonåren. Den person hon skrek åt var mamman. Till slut var mamman så van vid den skrikande kritiken att hon inte hörde den. Men så kom fler in i bilden och frågade: Varför accepterar du att bli behandlad på det sättet?


Alltså varför tillåter mammor eller pappor att barn skriker åt dem, kritiserar dem, förlöjligar dem... och samtidigt utgår ifrån att de ska få den service de är van vid? Vad är det som gör att de tror att handlingar inte får konsekvenser?


Troligen är det så att det är just vad vi har lärt dem. Det är lätt att vilja sina barn så väl att man går över sina gränser för att “vara snäll”. Men är det snällt att acceptera ett beteende från ett barn, som man aldrig skulle acceptera i förhållande till någon annan?


Ibland kan det ju vara tvärtom också. När jag som ung vuxen med småbarn lät min mamma, av praktiska skäl, ha en nyckel hem till mig, så kunde hon komma och gå lite som hon ville. Ibland passade det inte så bra. Och vid ett tillfälle sade barnens pappa vänligt men bestämt att det var dags för mig att sätta ner foten. Min mamma blev sårad, smällde i dörren och hördes inte av på tre veckor. När hon återtog kontakten hade vi fått en vuxen relation. Det var ett helvete för mig att vänta ut/in henne... Men jag är djupt tacksam för att jag gjorde det. Jag kunde känna mig som en vuxen kvinna i förhållande till henne. 


Och på samma sätt kan jag behöva göra i förhållande till mina barn. Jag minns en period när ett av dem tog avstånd från mig. Det hände att hen klickade mig när jag ringde. Och jag sa att jag inte accepterade det beteendet. Hen slutade klicka mig. Men hen hade ett behov av egen tid, avstånd och jag valde att inte ligga på, under en ganska lång tid had vi rätt sporadisk kontakt... hen fick liksom finna sin vuxenroll … och sedan kom hen tillbaka... och vi kunde vara vuxna i förhållande till varandra, med ömsesidig respekt.

Naturligtvis är det så att jag har “bäddat” för den vuxna relationen till mina barn. De har ju sett hur jag och andra vuxna har agerat genom deras liv och en del av deras sätt att vara kan ju vara en slags kopiering av mitt beteende. Men det gjorda är gjort. Och i dag kan jag välja att möta barnen som vuxna och ställa vuxna krav på dem.


Och jag tänker på alla medsystrar och medbröder som våndas i den där tiden... då det är dags att säga: Detta känns inte okej... och vara beredd att ta konsekvenserna. Och inse att det är okej också att barnen ibland inte tycker om allt vi säger. Vi växer av motstånd. Vi växer av att möta livet. Vi växer av att ibland säga ja och ibland säga nej till våra barn. Hur jobbigt det än kan kännas.


Jag valde att ge ut “Ingen skam i kroppen” trots min oro för vad barnen skulle tänka. Det är nog inte alltid lätt att vara barn till en mamma som talar om sex, lust och relationer. Men även om det är jobbigt ibland... så tror jag faktiskt att de älskar mig mer, för att jag visar dem att jag vågar stå upp för den som är jag. Då skickar jag ju budskapet till dem att detsamma gäller dem.

Related

relationer 7891816624152772571

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Gillar hur du använder relativa nyord för att inte hänga ut ditt barn.

    SvaraRadera
  2. Jag inser som mamma att vissa saker förstod min mamma när jag barn. Jag förstår dem först nu när jag själv är mamma. Och våra barn kommer att förstå först när de själv blir föräldrar.
    Jag inser att det tog mig 40 år att bli vuxen och fri.
    Fri att vilja ha mina barns kärlek men inte behöva den. Fri att vilja vara omtyckt av dem, men inte på bekostnad av att jag tycker illa om mig själv. Fri att stå här som mig själv, utan att längre behöva jaga deras kärlek. Vuxen nog att förstå att de behöver hitta kärleken till sig själv och lära sig tycka om sig själv, och den finns ibland i frånvaron av mig. Vuxen nog att lita till att de hittar inom sig det som de söker. Vuxen nog att minnas all kärlek jag gett dem, som de vet finns där. En kärlek som inte jagar, men som väntar tålmodigt på att de kommer när de är redo och villiga att ta emot den igen och vara delaktiga i en relation. <3

    SvaraRadera
  3. charlotterudenstam14 september 2012 10:02

    Det var precis så jag tänkte.

    SvaraRadera
  4. charlotterudenstam14 september 2012 10:03

    Det är intressant att se den där resan... och att lära sig av den... liksom av sig sjäv och så kunna sprida ännu mer kärlek på det sättet <3

    SvaraRadera
  5. Det här är något av det bästa jag har läst på länge när det gäller dessa relationer. Har själv 3 barn. 2 vuxna och 1 snart flyttfärdig. Jag känner igen det mesta i det du skriver.
    Tack!

    SvaraRadera
  6. charlotterudenstam3 oktober 2012 13:24

    Precis som jag då. Följ gärna bloggen, du kommer med stor sannolikhet att stöta på mer som du tycker är intressant här.

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item