Min dotter är en konstnär.

Majas val - mer än 100 gilla på Facebook och flera delningar.

Jag tittar på bilden av den stora valen och jag förundras.
Perfekt in i minsta detalj. Den måste ha tagit timmar att göra.
Så tittar jag på mina egna teckningar. Några streck med tuschpennan, som är inköpt på barnavdelningen.
Två temperament. Två individer. Två sätt att hantera pennan. Två sätt att se.
Min dotter Maja är en konstnär. Hon ger mig inspiration.


Min mamma har alltid tecknat på ett underfundigt, drivet och bra sätt. Ett tag hade hon en idé om att bli modetecknare. I hennes hem finns massor av bilder som hon skapat. Allt från ikoner till barnporträtt.

Trots att jag verkligen blev uppmuntrad kände jag att mina teckningar aldrig kunde matcha mammas. Men hon såg något i dem som jag inte såg. Jag tror hon såg mig och min alldeles egensinniga talang i dem. Så jag begravde mina inre bilder under orden.

Så växer mina barn upp och i synnerhet min dotter Maja börjar teckna. Hennes teckningar är också underfundiga, drivna, snygga och väldigt egensinniga. Nästan varje gång jag hamnar framför hennes teckningar känner jag lyckan kvillra genom kroppen: Sådant öga hon har... vilken förmåga... 
Jag ser liksom konstnären i henne växa upp och ta plats framför mina ögon. Under några år så hade hon bloggen Majas bok, där hon lade många av sina teckningar. Nu vilar den (lite tyvärr, tycker jag).

Men hon fortsätter att göra sina teckningar. 
När vi ses har hon ofta en tuschpenna med tunn tunn spetsen i handen. 
Hon ber oss om motiv... oftast ett djur och en stund senare - ibland bara ett streck senare - har hon skapat något... väldigt mycket Maja. 
Men allt oftare tillåter hon också bilden att ta tid, att växa fram. 
Hon sitter koncentrerad och låter det ske. 
Det finns en tålmodighet i det som jag också älskar att beskåda. 
Att ge sig själv och bilden tid.

Nu skulle man kunna tro att jag blir liksom klämd mellan min mammas och min dotters bilder. Men märkligt nog tror jag faktiskt att Maja har inspirerat mig till att ta fram tuschpennan igen. 

Och nu gör jag små teckningar nästan varje morgon. De är snabba, de är skissartade... och de är väldigt mycket Charlotte. Snabbt ska det gå. Och de har också en egensinnighet, ett språk i all sin naivitet. Jag väljer att att acceptera de bilder som kommer. Jag väljer att göra på mitt sätt - med mina grova tuschpennor. Och jag älskar att jag vågar, trots att jag är omgiven av riktiga konstnärer. 
(Vårt hem är fyllt av bilder signerade Alexander.) 
Jag vågar göra min grej. 
Jag låter bli att jämföra mig allt för mycket.
Jag ser att vi har olika uttryck. 
Men jag klassar ändå Maja som konstnär och mig själv som något annat. Bildinspiratör, kanske?