charlotterudenstam

Nästan alla föräldrar ljuger. (Så dumt)

Nästan alla föräldrar ljuger för sina barn. Och de brukar göra det av två olika skäl. Antingen för att få barnet att bete sig på ett sät...



Nästan alla föräldrar ljuger för sina barn.
Och de brukar göra det av två olika skäl.
Antingen för att få barnet att bete sig på ett sätt som föräldern önskar.
Eller för att göra barnet glad.
Men sanningen är - ljugande är ingen bra metod. Det försämrar relationerna mellan föräldrar och barn. Dessutom kan det vara jobbigt i längden för en förälder att upprätthålla lögnen.


Jag läser om en ny studie där föräldrar i USA och Kina fick berätta om sitt ljugande för barnen. Kineserna ljög något mer (98%) än amerikanserna (84%), men i grund och botten tycks det vara en beprövad föräldrastrategi.
Gail Heyman, vid Universitty of Californa San Diego och hennes kollegor visar att föräldrar gärna tummar på sanningen för att göra livet lättare för dem själva..
Den vanligaste lögnen - i både Kina och USA var att föräldrarna låtsades som att de skulle lämna ett barn om det fortsatte att bete sig illa.
– Om du inte slutar skrika går jag härifrån.
Och vilket jävligt hot, rent ut sagt, det är!
För det kan ju faktiskt kännas som ett dödshot. Och det är svårt för ett litet barn att genomskåda den lögnen. Självklart kommer många barn då att tystna och svälja sin ilska, för att få vara kvar i sin trygga flock.
Andra varianter på att få stökiga barn att lyda var att säga saker som:
–Om du inte lugnar ner dig så ringer jag polisen.
– Om du inte lugnar ner dig kommer kvinnan där borta att bli arg på dig.
(Just den där senaste minns jag att min svärmor använde när mina barn var lite högljudda på landet... Om du inte är tyst kommer farbror Kaj att...)
Den näst vanligaste lögnen var att lova barnen en leksak de vill ha, någon gång i framtiden, utan att definiera när.
Alexander och jag talar ofta om att vi lever i en ljugarkultur. I en kultur där vi uppmuntras att ljuga, samtidigt som vi officiellt skyr lögnen. Redan i tio guds bud handlar det åttonde budet om att vi inte ska ljuga (8. Du skall inte vittna falskt mot din nästa.)
Och vi hör det ständigt. Du ska inte ljuga. Det är fult att ljuga.
Men vad händer då när barnet tjatar om glass en varm sommardag? Du kanske slinter och säger: I morgon får du en glass.
Och i morgon... ja... då har du glömt bort ditt löfte... Och barnet inser (åtminstone så småningom) att löftet var en lögn.
Att vuxna lovar något som ska hända senare, för att förhoppningsvis få en lugn stund nu. (Och det kanske i sin tur leder till tjatiga barn?)

Men det finns andra lögner också. Som den om tomten, den kanske mest omhuldade lögnen. Eller, den som äntligen är utrotad (hoppas jag), den om att storken kommer med bebisarna.
Jag läser flera artiklar om ljugandet och dess konsekvenser.
Låt oss säga att du har ett barn i fyraårsåldern som fortfarande använder napp. Du vill få barnet att sluta. Du hittar på en historia om en napp-älva som skickar barns nappar till barn som behöver dem och att hon bor i ett land med en napp-drottning och en napp-kung. Och då kan barnet tänka: Okej, jag ger bort mina nappar till någon som är mindre än jag och som behöver dem bättre.
Men sedan börjar barnet fundera mer över den där napp-älvan och kommer med följdfrågor:
Hur ser napp-drottningen ut mamma? Var bor hon? Är hon snäll?
Och nu kan det börja bli jobbigt för den ljugande föräldern. För hon måste ju upprätthålla lögnen, komma i håg historien, inte avslöja med minspel eller kroppsspråk att hon ljuger. Varje gång barnet börjar fråga om napp-älvorna kan det kännas jobbigt för föräldern... och detta kan pågå länge och tvinga fram allt mer avancerade lögner.

Så det enklaste är ju egentligen att säga som det är.
När jag var liten så skulle jag äta upp maten, för jag skulle tänka på barnen i Biafra. Så småningom kom jag ju på att de ändå inte skulle ha kunnat äta min mat, eftersom den hade varit svår att frakta dit...

Jag fick också höra att jag inte skulle äta äppelkart eller äppelkärnor för att det skulle kunna börja växa äppelträd ur magen på mig. Den bilden kommer jag ännu ihåg, som skrämmande. Men ganska snabbt fattade jag att det bara var påhitt, som skulle hindra mig från att äta något surt (och gott).

Och jag funderar på vilka lögner jag själv använde när barnen växte upp. Tomten. Javisst. Men en del av de lögner jag hade fått, lät jag bli att säga till mina barn, just för att jag själv inte gillade att bli ljugen för.

Jag minns en metod som jag använde för att få barnen att äta mer när de var små. Kanske det kan uppfattas som en lägn? För mig var det en lek som båda parter gillade, tror jag. (Hoppas jag). Det var den där: Och så en sked för pappa, och så en sked för mormor...
Hur som helst tror jag att det är bra att syna våra lögner. Och se vad som händer när vi låter bli att ljuga.
– Nej, du får ingen glass nu.

Related

världen 8190306734075543950

Skicka en kommentar Default Comments

  1. charlotterudenstam26 januari 2013 18:21

    Alltså, livslögner är nog rätt vanliga och de kan kännas bekväma. Och den sista frågan har jag inget bra svar på... men det känns inte som svaret borde vara "dumma lögner". Det kanske är bättre att säga: Sluta tjafsa, nu orkar jag inte mer!

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item