Ledarna runt mig som har lärt mig ta mitt inre ledarskap

Jag minns när jag började första klass. Hur jag älskade min fröken. Hur jag älskade att lära mig. Hur jag kom hem och glädjestrålande berättade vad fröken hade sagt. Hur jag litade på hennes ord.

Jag var nog förälskad i min första fröken. Hon trängde nästan ut mamma och pappa som auktoriteter i mitt liv.

Så jag funderar på frökens ledarskap så här i efterhand. Hon var verkligen inte min mamma, ingen mammagestalt, utan något helt annat. Hon var den som skulle lära mig det jag skulle behöva i världen. Hon stod för världens kunskap. Och jag ville ta emot allt, snabbt. Jag minns henne som kärleksfull och omtänksam och jag skulle vilja kalla henne för just en ledare.

Några år senare hade jag en annan fröken, henne var jag inte förälskad i, men jag respekterade henne och följde vad hon sa, för jag törstade efter kunskap. Jag ville lära mig allt, snabbt – och jag trodde att alla andra i klassen också gjorde det.

Så jag blev chockad när en av tjejerna i klassen, hon som för övrigt bara kort tid senare skulle vända klassen emot mig och göra mig till den mobbade, viskade till mej:

– Vet du att du är den enda som läser med fröken på engelskan?

Nej, det visste jag verkligen inte. På den tiden läste fröken ett stycke ur engelskaboken och vi fick läsa efter. Jag tyckte att det var ett bra sätt att börja lära mig engelska. I min värld existerade inte ens tanken att jag inte skulle göra som fröken sa.

Kanske var detta, min stora längtan efter kunskap, min följsamhet, min hängivenhet, något som provocerade andra, som hade andra värderingar än jag? Jo, att det var så blev allt mer uppenbart ju längre mellanstadieåren gick.

Hur såg jag på mina fröknar då? Jo, som de som gav mig möjlighet till mer kunskap och i vars närhet jag kunde testa hur mycket jag lärt mig. 
Jag lydde mina fröknar, men jag började också se att de hade blottor, och även om de var auktoriteter så kunde jag mig ibland känna mig jämbördig med dem. 
Jag sade allt oftare vad jag tyckte till dem och hade sådan självkänsla att jag trodde att mina åsikter var värdefulla. Så nu kom en period  – som kanske fortfarande pågår – där andra får bevisa sin auktoritet för att jag ska låta mig ledas av dem. Jag började få svårt för dem som var auktoritära, som chefade, och gillade mer de som blev auktoriteter, som var ledare.

Det är sällan jag ser en förälder i de ledare jag möter, i dem som jag ser som auktoriteter. För mig står föräldrar för något annat. En slags grundtrygghet, kanske. Ett hem. Ett sammanhang. Och utifrån plattformen i hemmet kan jag möta ledare och välja att låta mig ledas av dem eller inte.

Jag har svårt för människor som försöker bossa mig, som försöker peka med hela handen, som vill få mig att lyda, som försöker vara auktoritära. 
Känslan av att bli orättvist behandlad kan väckas när någon gör sig till tolks för mina åsikter, utan att fråga mig vad jag tycker. Då slår jag bakut, min rebell vaknar, jag vill inte, jag motsätter mig – och ibland genom att helt enkelt inte delta, eller genom att utebli. 
Ibland försöker jag förklara mitt sätt att se på det, men när jag märker att jag inte når fram, så släpper jag det allt oftare. Var och en har rätt till sin egen världsbild, var och en har rätt att tycka vad de vill – även om mig, och jag ansvarar själv för hur mycket energi jag lägger i att till exempel kämpa mot någon som jag uppfattar som bossig i någon aspekt.

Allt mer sällan reagerar jag genom att öppet utmana den som vill vara auktoritär, eftersom det spelet inte roar mig och eftersom jag själv vill välja mina strider. Sällan är det värt att kämpa mot den som tror sig veta bäst eller som hävdar sig ha ”sanningen.”

Däremot är det skönt att då och då låta mig ledas, att inte behöva ha kontrollen, att tillåta flödet, att i lugn förtröstan lita på att den som tar ledarskapet fullföljer det. Men det lite märkliga med mig är att jag nästan alltid ser mig som jämställd med ledaren. Jag upplever t sällan en hierarki eller att jag behöver underordna mig andra. Jag ser mig som lika mycket värd som ledaren och min känsla är att det är jag som ger ledaren möjlighet att leda just mig – att det sker på mina villkor.

Detta kan ske på väldigt olika sätt beroende på sammanhang och jag inser att detta är något som är värt att reflektera över mer för min del.

Ibland ser jag till exempel mina egna barn som mina främsta lärare, eller mina tillfälliga nederlag som fantastiska guider, eller kan fascineras av vad min inre röst berättar för mig, när jag släpper den helt fritt, till exempel i din inre stillhet som kan råda i mig efter en meditation. 

En del av detta jag skrivit här skulle jag nog kunna beskriva som att jag tar mitt eget inre ledarskap – även om jag ibland blir ledsen eller upprörd när jag inte blir förstådd av andra.

Och i mitt inre ledarskap ingår att då och då kontemplera till don Miguel Ruiz visdomsord (och acceptera att jag inte alltid klarar av att leva efter dem.)

Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 100.

Grattis till mig – jag har fullföljt utmaningen!