charlotterudenstam

100% Du: Rädsla för ilska

Ilska är en känsla om väcker starka känslor.  Jag möter ibland människor som säger att de inte längre är arga, att de är så högt utvec...


Ilska är en känsla om väcker starka känslor. 
Jag möter ibland människor som säger att de inte längre är arga, att de är så högt utvecklade att de inte längre känner ilska. 
Vad jag hör dem säga är att ilska är en låg och primitiv känsla, något de inte vill ha kontakt med.

För mig finns inga dåliga eller bra känslor. 
Det finns känslor. 
Sedan är det upp till dig att själv välja på vilket sätt du förhåller dig till dem och om du väljer att agera på dem eller inte.

Det finns familjer där ilska är portförbjuden och det finns familjer där ilskan är tillåten – åtminstone för vissa familjemedlemmar
.
Ditt förhållande till ilska beror förmodligen en hel del på vad du tog in som barn.
Var det okej att du blev arg eller blev du tillrättavisad? 
Fick du höra att du var dum för att du skrek? 
Skambelades din ilska? 
(”När du visar ilska, bevisar du att du ÄR dum, uppnosig, dålig, knäpp, ouppfostrad.”) 

Eller var det kanske så att du fick höra: ”Det är okej att du blir arg, men du får inte slå lillebror”?

Om det var så att du fick höra att det var något fel på dig om du blev arg, så kan konsekvensen ha blivit att du har jobbigt att hantera din egen ilska. 
Och om det var så att din omgivning istället hade synpunkter på ditt beteende när du blev arg, men ändå accepterade din känsla, så kanske du har lättare att hantera din egen och andras ilska.

Om du växte upp i en familj där ilska tystades ner, kan du ha blivit rädd för ilska, för att du helt enkelt inte har så mycket erfarenhet av ilska och tror att ilskan i sig är farlig. Och om du växte upp i en familj där någon skrek mycket och kanske tyranniserade familjen – och blev arg utan att förklara varför – så kanske du blev rädd för ilskans ibland förödande konsekvenser.

Vad skulle hända om du kunde får ett mer neutralt förhållande till ilska och acceptera den som en av flera känslor?

Din läxa:

Hur reagerade dina föräldrar när du var arg som barn?


Charlotte Rudenstam är inspiratör, författare och sexsibilitycoach, hon vill bidra till att du blir en hundraprocentare.


Det här inlägget ingår i en serie. Det förra avsnittet handlade om rädslan för sorg och tårar. Läs gärna det.

Related

rädsla 657749271252133121

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Jag rannsakar mitt inre men kan för mitt liv inte minnas att och när jag var arg som barn. Än mindre hur det mottogs. Jag var nog mestadels nöjd och ofta glad.

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam2 september 2013 21:40

    Jag var en del arg som barn, men min minnesbild är att mina föräldrar mest tyckte jag var söt och att de skrattade åt mig (upplevde jag), vilket nog gjorde att jag blev ännu argare, men kanske dolde den sanna ilskan för dem, eftersom det kändes kränkande att bli skrattad åt. "Så söt du är när du blir arg". Genom åren har jag hört många storiesar både om undertryckt ilska och om oförståelig ilska. Lyllo dej som slapp. Eller?

    SvaraRadera
  3. Ja, vet inte, ledsen var jag ibland och blev tröstad. Ilska är/har inte varit någon märkbar del av mig som person. Harm. Är jag förbannad på någon ber jag undantagslöst om all den lycka och välgång jag uppnått. DET är balsam för själen. Always.

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item