100% Du: Rädsla för ilska
Ilska är en känsla om väcker starka känslor. Jag möter ibland människor som säger att de inte längre är arga, att de är så högt utvec...
https://lustochliv.blogspot.com/2013/08/100-du-radsla-for-ilska.html
Ilska är en känsla om väcker starka känslor.
Jag möter
ibland människor som säger att de inte längre är arga, att de är så högt
utvecklade att de inte längre känner ilska.
Vad jag hör dem säga är att ilska
är en låg och primitiv känsla, något de inte vill ha kontakt med.
För mig finns inga dåliga eller bra känslor.
Det finns
känslor.
Sedan är det upp till dig att själv välja på vilket sätt du förhåller
dig till dem och om du väljer att agera på dem eller inte.
Det finns familjer där ilska är portförbjuden och det
finns familjer där ilskan är tillåten – åtminstone för vissa familjemedlemmar
.
Ditt förhållande till ilska beror förmodligen en hel del
på vad du tog in som barn.
Var det okej att du blev arg eller blev du tillrättavisad?
Fick du höra att du var dum för att du skrek?
Skambelades din ilska?
(”När du
visar ilska, bevisar du att du ÄR dum, uppnosig, dålig, knäpp, ouppfostrad.”)
Eller var det kanske så att du fick höra: ”Det är okej att du blir arg, men du
får inte slå lillebror”?
Om det var så att du fick höra att det var något fel på
dig om du blev arg, så kan konsekvensen ha blivit att du har jobbigt att
hantera din egen ilska.
Och om det var så att din omgivning istället hade
synpunkter på ditt beteende när du blev arg, men ändå accepterade din känsla,
så kanske du har lättare att hantera din egen och andras ilska.
Om du växte upp i en familj där ilska tystades ner, kan du
ha blivit rädd för ilska, för att du helt enkelt inte har så mycket erfarenhet
av ilska och tror att ilskan i sig är farlig. Och om du växte upp i en familj
där någon skrek mycket och kanske tyranniserade familjen – och blev arg utan
att förklara varför – så kanske du blev rädd för ilskans ibland förödande konsekvenser.
Vad skulle hända om du kunde får ett mer neutralt
förhållande till ilska och acceptera den som en av flera känslor?
Din läxa:
Hur reagerade dina föräldrar när du var arg som barn?
Charlotte Rudenstam är inspiratör, författare och sexsibilitycoach, hon vill bidra till att du blir en hundraprocentare.
Det här inlägget ingår i en serie. Det förra avsnittet handlade om rädslan för sorg och tårar. Läs gärna det.
Jag rannsakar mitt inre men kan för mitt liv inte minnas att och när jag var arg som barn. Än mindre hur det mottogs. Jag var nog mestadels nöjd och ofta glad.
SvaraRaderaJag var en del arg som barn, men min minnesbild är att mina föräldrar mest tyckte jag var söt och att de skrattade åt mig (upplevde jag), vilket nog gjorde att jag blev ännu argare, men kanske dolde den sanna ilskan för dem, eftersom det kändes kränkande att bli skrattad åt. "Så söt du är när du blir arg". Genom åren har jag hört många storiesar både om undertryckt ilska och om oförståelig ilska. Lyllo dej som slapp. Eller?
SvaraRaderaJa, vet inte, ledsen var jag ibland och blev tröstad. Ilska är/har inte varit någon märkbar del av mig som person. Harm. Är jag förbannad på någon ber jag undantagslöst om all den lycka och välgång jag uppnått. DET är balsam för själen. Always.
SvaraRadera