Gästinlägg Rasmus Carlsson: Vem är jag utan rädsla?

När jag blev ombedd att skriva en uppföljare till mitt senaste inlägg om rädsla fick jag en vinkel att klura på: "Vem är jag utan rädsla?" 
Det första jag kom att tänka på var just det där förra inlägget, där jag citerar Will Smiths rollfigur Cypher Raige i filmen After Earth. Han är totalt orädd! 
Alltså, han har inga rädslor överhuvudtaget, och hans orädsla är rentav ett tema i filmen. 
Och när jag såg den slog det mig hur omänsklig han verkade. Han porträtteras som avtrubbad och känslokall. Han verkar frånvarande, eller så är han bara inte rädd för att hans familj ska tröttna på honom. Inte ens rädd att bli lämnad. Han bara går omkring och verkar svår.

Så hur mycket jag än har resonerat kring rädsla de senaste månaderna - och hur sant det än är för mig att känslor av rädsla bara är ett resultat av våra tankar - så kommer jag inte ifrån att rädsla är något väldigt, väldigt mänskligt. Historiens hjältar tillskrivs närmast övermänskliga egenskaper, just för att de med sitt mod klarar sådant som människor normalt inte vågar göra. 
Mod, förresten, vad är det för något, och vad är det i förhållande till rädsla? Det sägs att mod inte är att kunna göra sådant som de flesta är rädda för, utan förmågan att göra det TROTS att man är rädd. 

Det är när man erkänner sin rädsla men inte låter den diktera villkoren, utan bestämmer sig för att något är viktigare. Som när jag skilde mig 2011. Jag var skiträdd. Rädd för vad folk skulle tycka, rädd för vad släkten skulle säga, rädd för hur barnen skulle ta det och en massa annat. Men jag gjorde det ändå, för att det jag ville i stället var viktigare (att jag hanterade det dåligt och blundade för svåra konsekvenser är en helt annan historia). Eller som när Den okände rebellen ställde sig framför stridsvagnskolonnerna på Himmelska fridens torg under studentprotesterna 1989. Han visste att han riskerade livet men bestämde sig för att något var viktigare. Han var nog också skiträdd. Astrid Lindgren har uttryckt det väldigt väl i Jonatans moraltal till Skorpan i Bröderna Lejonhjärta:

"Men då sa Jonatan att det finns saker som man måste göra, även om det var farligt. 'Varför då', undrade jag. ' Annars är man ingen människa utan bara en liten lort', sa Jonatan."

Så vem vore jag utan mina rädslor? Ja, helt säkert vore jag en friare och mer kreativ människa som fick mer gjort i världen. Som tjänade ännu fler av mina medmänniskor och var en bättre förebild för andra, som Jonatan. För mina rädslor tjänar mig sällan; de är berättelser med uppgift att skydda mitt ego från att bli sårat. Vems rädslor är inte det? Och då pratar jag inte om tankar kring olika FAROR, som är något helt annat. För jag kan ju vara rädd att mina barn ska trilla ner på spåret när tåget rullar in på stationen; det är en fara som jag gör klokt i att beakta. Problemen uppstår när vi övertänker farorna och skapar rädslor som inte tjänar sitt syfte. Och det händer hela tiden; det är därför vi är rädda för allt möjligt, som vi egentligen vet att vi inte behöver vara rädda för. Men tillbaka till frågan: vem vore jag utan de här rädslorna? 
Skulle jag vara som Cypher Raige, känslokall och likgiltig? Somliga tror det, men det stämmer bara om vår empatiska förmåga bygger på rädsla, och det tror jag inte att den gör. Jag har nämligen märkt att när jag släpper mina rädslor och mitt fokus på mig själv, då ökar min förmåga att finnas till för andra. 
Det är väldigt tydligt i coachvärlden, där jag verkar. Oerhört många coacher har fel fokus – de bryr sig mer om sina broschyrer och visitkort, sin Linkedin- eller Facebook-profil och att potentiella klienter ska gilla dem och vilja öppna plånboken. Det funkar inte (och det är därför det finns så många fattiga coacher). De coacher som däremot lägger sina egon åt sidan och har fullt fokus på klienterna, är ofta de som har en fulltecknad klientlista och kan leva på sitt värv. Så när jag lägger bort mina rädslor – eller bestämmer mig för att det är viktigare att tjäna personen framför mig – tjänar jag andra bättre. 
Ett av mina starkaste möten med en annan människa inträffade i Phoenix, Arizona för snart två år sen, när jag åkte för att träffa den levande coachlegenden Steve Hardison. Han debiterar som lägst 150 000 dollar, i förskott, och han lever efter devisen ”I care so much that I don’t care”. Han bryr sig så mycket om sina klienter att han inte bryr sig om vad de tycker eller tänker om honom och hans metoder (t.ex. att kasta ner folk i poolen för att lära dem sambandet mellan handling och konsekvens). För han har fullt fokus på att tjäna sin nästa. Och DÅ uppstår magi.
(Vill du ha mer inspiration och jävlaranamma i ditt liv? Se då storyn om Steve och The Best Offensive Line Man in the NFL.

De gånger jag klarar att lägga undan mina inbillade berättelser om världen runtomkring (vem jag är i andras ögon, vad folk ska tycka om jag gör si eller så etc.), då blir jag mer närvarande, och när vi bara är i nuet – till skillnad från uppe i huvudet med alla tankarna – vet vi automatiskt vad vi ska göra. Om tsunamin kommer vet vi att vi ska springa. Om minstingen springer ut i gatan agerar vi med en glasklar vetskap om vad som behöver göras. Så funkar det när det handlar om liv och död. I alla andra fall träder rädslorna in och blockerar det självklara.

Så vem är jag utan rädsla? 
Jo, då är jag mitt bästa jag. Den jag är ämnad att vara. 
Känslan är oslagbar, och det vet du också. Det är samma för dig; innerst inne vet att du är som starkast när du trotsar rädslan eftersom något annat är viktigare. 
Och hur gör man? Det vet du redan!

Rasmus Carlsson