Gästinlägg Rasmus Carlsson: Vem är jag utan rädsla?
När jag blev ombedd att skriva en uppföljare till mitt senaste inlägg om rädsla fick jag en vinkel att klura på: "Vem är jag uta...
Det första jag kom att tänka på var just det där förra inlägget, där jag citerar Will Smiths rollfigur Cypher Raige i filmen After Earth. Han är totalt orädd!
Alltså, han har inga rädslor överhuvudtaget, och hans orädsla är rentav ett tema i filmen.
Och när jag såg den slog det mig hur omänsklig han verkade. Han porträtteras som avtrubbad och känslokall. Han verkar frånvarande, eller så är han bara inte rädd för att hans familj ska tröttna på honom. Inte ens rädd att bli lämnad. Han bara går omkring och verkar svår.
Mod, förresten, vad är det för något, och vad är det i förhållande till rädsla? Det sägs att mod inte är att kunna göra sådant som de flesta är rädda för, utan förmågan att göra det TROTS att man är rädd.
Det är när man erkänner sin rädsla men inte låter den diktera villkoren, utan bestämmer sig för att något är viktigare. Som när jag skilde mig 2011. Jag var skiträdd. Rädd för vad folk skulle tycka, rädd för vad släkten skulle säga, rädd för hur barnen skulle ta det och en massa annat. Men jag gjorde det ändå, för att det jag ville i stället var viktigare (att jag hanterade det dåligt och blundade för svåra konsekvenser är en helt annan historia). Eller som när Den okände rebellen ställde sig framför stridsvagnskolonnerna på Himmelska fridens torg under studentprotesterna 1989. Han visste att han riskerade livet men bestämde sig för att något var viktigare. Han var nog också skiträdd. Astrid Lindgren har uttryckt det väldigt väl i Jonatans moraltal till Skorpan i Bröderna Lejonhjärta:
Skulle jag vara som Cypher Raige, känslokall och likgiltig? Somliga tror det, men det stämmer bara om vår empatiska förmåga bygger på rädsla, och det tror jag inte att den gör. Jag har nämligen märkt att när jag släpper mina rädslor och mitt fokus på mig själv, då ökar min förmåga att finnas till för andra.
Det är väldigt tydligt i coachvärlden, där jag verkar. Oerhört många coacher har fel fokus – de bryr sig mer om sina broschyrer och visitkort, sin Linkedin- eller Facebook-profil och att potentiella klienter ska gilla dem och vilja öppna plånboken. Det funkar inte (och det är därför det finns så många fattiga coacher). De coacher som däremot lägger sina egon åt sidan och har fullt fokus på klienterna, är ofta de som har en fulltecknad klientlista och kan leva på sitt värv. Så när jag lägger bort mina rädslor – eller bestämmer mig för att det är viktigare att tjäna personen framför mig – tjänar jag andra bättre.
Ett av mina starkaste möten med en annan människa inträffade i Phoenix, Arizona för snart två år sen, när jag åkte för att träffa den levande coachlegenden Steve Hardison. Han debiterar som lägst 150 000 dollar, i förskott, och han lever efter devisen ”I care so much that I don’t care”. Han bryr sig så mycket om sina klienter att han inte bryr sig om vad de tycker eller tänker om honom och hans metoder (t.ex. att kasta ner folk i poolen för att lära dem sambandet mellan handling och konsekvens). För han har fullt fokus på att tjäna sin nästa. Och DÅ uppstår magi.
(Vill du ha mer inspiration och jävlaranamma i ditt liv? Se då storyn om Steve och The Best Offensive Line Man in the NFL.
Så vem är jag utan rädsla?
Jo, då är jag mitt bästa jag. Den jag är ämnad att vara.
Känslan är oslagbar, och det vet du också. Det är samma för dig; innerst inne vet att du är som starkast när du trotsar rädslan eftersom något annat är viktigare.
Och hur gör man? Det vet du redan!
Rasmus Carlsson