charlotterudenstam

Heal my voice: En berättelse om hur jag hittade hem. På djupet.

I dag bjuder jag på min text i antologin "Värdefulla röster". Sedan nästan två år är jag med i projektet Heal my voice, där kv...

I dag bjuder jag på min text i antologin "Värdefulla röster".
Sedan nästan två år är jag med i projektet Heal my voice, där kvinnor möts i en bokcirkel på nätet för att läka sina röster. Varje bokcirkel resulterar sedan i en bok.
Heal my voice-konceptet är skapat av Andrea Hylén, amerikanskan med svenska rötter som just nu är på sitt första besök i Sverige.
Marie Ek Lipanovska mötte Andrea och tog emot projektet till Sverige och den första svenska boken är alltså Värdefulla röster.
Vi är 21 kvinnor som bidrar med våra röster i den boken. Alla har vi olika saker att läka. Det kan handla om allt ifrån relationen till barn, till föräldrar, till sjukdom, till död eller till att våga stå i sitt eget ljus. Varje röst är unik - och olika röster berör olika människor olika mycket.
Nu har det gått nio månader sedan boken publicerades, och snart kommer nästa att se dagens ljus. Dess titel är "Frigörande röster".
Så för att inspirera dig, och för att ge dig en glimt av min resa, väljer jag nu att publicera mitt bidrag. Självklart kan du köpa boken - jag kan skicka dig ett signerat exemplar.

Jag går genom elden och kommer ut  som 100% Charlotte


Jag läser högt ur min senaste bok 100% Charlotte - Ta ditt inre ledarskap.


Nu står jag på scenen och gör det jag varit mest rädd för. 
Jag står där framme och lyser. 
Jag står där och låter andra se mig, se hela mig. 
Jag berättar om ljuset, om mörkret, om skammen, om rädslorna, om våndorna, om känslan av att vara utanför, känslan av att inte duga och om alla mina försök att få andra att acceptera mig.

Jag står alltså där på scenen i hela min sårbarhet, och genom att göra det blir jag paradoxalt nog osårbar. 
För vem kan såra den som redan visar allt?

När jag projicerar bilden framför mig inser jag att jag har gjort en fantastisk resa. Från att ha gömt mig inne i skamgarderoben går jag nu ut med mig själv – och om någon tycker att jag är för mycket är det hens egna demoner som spökar.

Det är verkligen skönt att ha kommit ut ur det trånga utrymmet. Det är skönt att lufta mig.
Samtidigt är det märkligt att inse att det som jag tidigare såg som rena defekter hos mig själv, nu är mina diamanter. Tänk att det var möjligt för mig själv att trycka in mig i det trånga skuld- och skamtyngda fängelset. 
Jag kom ju inte till livet för att bli en blek kopia av mig själv. Jag kom hit för att vara originalet och det är hundra procent av mig.

Min scenpersona är inte hela jag

Ibland är det lättare att vara mig själv på scenen än i själva livet. För på scenen är det ändå bara en del av mig som står. 100% Charlotte är en persona, någon jag spelar upp – och även om alla delar i den berättelsen är sann, så är den ändå regisserad. Jag har valt ut vilka delar publiken ska bli matade med.

Publiken hör mig berätta om skam och sexualitet. De ser lystern i mina ögon. De ser inspiratören i mig. De ser berättaren. De ser vulkanen som låter sin lava flöda. De ser livskraften och kanske till och med den sexuella energin i mig.

Men publiken får inte se när jag är utpumpad efteråt. De ser mig inte när jag är liten och ledsen, när jag inte tror på mig själv. De ser inte de ögonblick då livet anfaller mig. De ser inte det som skapar den Charlotte som står på scenen.

Jag har känt mig annorlunda hela livet. 
Utanför. 
Ensam. 
Jag har haft känslan av att jag tillhör en egen art som ingen kan förstå sig på. 
Som barn fantiserade jag om att jag var adopterad, eftersom jag upplevde att mina föräldrar inte såg vem jag var.

Jag hade ett rikt fantasiliv. 
I mina drömmar kunde jag vara drottningen av Saba. 
Världen var gränslös. 
Fram tills jag började skolan hade jag kontakt med ljuset. 
Jag visste att jag hade en uppgift i det här livet.

Jag började spela någon som går att älska

Sedan tappade jag kontakten med det magiska, prinsessan i mig trängdes undan och det faktum att jag inte var som andra blev allt mer besvärande för mig.

Jag sa sanningar som ingen vill höra och upplevde hur vuxenvärlden hyschade mig. I bästa välmening kvästes spontaniteten i mig. Jag var smart och lärde mig snabbt att människor föredrog vita lögner framför sanningar. Jag förstod att jag skulle göra mig till för att bli accepterad.

Jag blev förvirrad av att bli förmanad när jag sa som det var och började oroligt titta mig omkring för att se hur andra gjorde. Jag började härma dem.

Jag kallade min fina teckning för ful, för att det var så jag skulle göra. Andra fick säga att den var fin, men inte jag.

Tvärtomspråket var oerhört förvirrande för mig. Å ena sidan fick jag inte säga att min teckning var fin och å andra sidan skulle jag säga att någons fula klänning var fin. 
Jag var oförskämd om jag frågade en vuxen varför hen inte hade barn. 
Jag följdes av hyschanden och jag gissar att de vuxna skakade på huvudet åt den konstiga ungen.

Jag försökte lära mig hur jag skulle uppföra mig för att slippa få de konstiga blickarna. Jag försökte smälta in. Jag började lyda. Jag ville gärna visa att jag hade förstått. Jag behövde få kvitton från vuxenvärlden på att jag äntligen hade hittat rätt.

Men då och då visade det sig att jag ändå inte hade fattat.

Jag är åtta år och befinner mig på Domusrestaurangen i Karlstad. Jag blir kissnödig och mamma följer med mig till toaletterna.
– Kom ihåg att du ska lägga papper på toaringen, det kan finnas bakterier där. Det ska du alltid göra när du är borta och ska gå på toaletten, säger mamma.

Några veckor senare är vi på fest hos några bekanta till mina föräldrar. Jag vill visa att jag kommer ihåg vad mamma har lärt mig. Så jag frågar henne om jag ska lägga papper på toaringen. Redan när jag ställer frågan inser jag att jag har gjort fel. För mamma börjar le.  Jag ber mamma att inte berätta vad som hänt. 

Jag går in och kissar. När jag sitter där inne hör jag hur de vuxna börjar skratta. Jag vet att mamma har berättat. Jag sitter kvar på toan länge. Det känns som att jag dör lite grand. Jag känner mig sviken och vill inte visa mig för vuxna. Det är så otroligt pinsamt.

Så här i efterhand förstår jag att de verkligen tyckte att jag var gullig. Men för mig kändes det som ett svek och blev ytterligare att bevis på att jag var fel.

Mitt alarm var ständigt påkopplat

Jag blev livrädd för att framkalla skratt och jag började utveckla ett alarmsystem som gjorde att jag snabbt skulle kunna läsa av om jag gjorde något som skulle kunna utlösa hån eller förmaningar.

Jag släppte mig själv allt mer. 
Jag härmade andras lekar, andras sätt att röra sig, andras sätt att tala. 
Jag fattade inte riktigt hur jag skulle få vänner. 
Jag tyckte att de flesta tjejlekar var meningslösa och trista. 
Jag kände starkt att jag inte var som de och att det var något allvarligt fel på mig.

Så jag spelade Lotta. 
En rätt glad tjej. 
Jag försökte passa in. 
Jag lyckades emellanåt, men inte fullt ut.

Några gånger valde jag att stå upp för mig själv. Då blev jag bokstavligen slagen tillbaka. Jag skulle veta min plats. Jag skulle anpassa mig till de andra barnen. När jag inte gjorde det blev jag utfrusen. Mobbad. Ensam på riktigt.

Jag fick bekräftat att jag verkligen var annorlunda. Jag förstod mig inte på de andra och de förstod sig inte på mig. Straffet var ensamheten.

Så småningom lärde jag mig. Jag blev en skicklig skådespelare. Till slut visste jag hur jag skulle uppträda för att bli accepterad och älskad. Jag spelade en Charlotte som gick att älska.

Till det yttre blev jag allt kaxigare. 
Jag vågade ta konflikter med lärare. 
Jag började arbeta politiskt. 
Jag hördes mycket. 
Jag blev journalist.

Nästan hela tiden väntade jag på att bluffen skulle bli avslöjad. 
Jag kände mig ihålig. 
Jag blev allt mer ett skal och var livrädd att någon skulle syna mig. 
Som frilansjournalist trodde jag hela tiden att den artikel jag just skrev skulle bli min sista, för egentligen ville nog ingen ha mig.

Jag började tro att den som verkligen var jag var ett monster. 
Jag hade ju minnena från barndomen. 
Jag mindes skratten. 
Jag mindes förmaningarna. 
Jag visste att när jag visade mig själv i min spontanitet så var jag för mycket. 
Så jag var livrädd för att titta inåt. 
Och jag var livrädd att någon verkligen skulle se mig, för jag var övertygad om att om någon skulle se mitt verkliga jag så skulle de fly hals över huvud.

Jag stängde av mina känslor

För att slippa bli övergiven fortsatte jag spela teater. Jag blundade för den inre smärta som stack upp sitt huvud då och då. Jag hörde människor säga att jag var svår att komma in på livet, men jag förstod inte vad de menade.

Jag slutade gråta, jag slutade vara arg, till slut slutade jag att skratta. Färgerna runt mig försvann. Livet gick i gråskala och jag var nollställd inför det mesta.

Så en dag står jag i min vackra, men gråfärgade, trädgård och jag hör en röst i mitt huvud som säger: ”Du är en idiot, du är knäpp, du är en idiot, du är knäpp.”

Det är då jag vaknar. 
Jag inser att detta är en röst jag har hört i hela mitt liv, men att rösten inte är jag. 
Jag får kontakt med min inre domare och inser att jag kan betrakta den och att jag är något annat. 
Men vad och vem är jag?

Jag börjar höra att människor runt mig säger att jag måste börja känna. 
Det finns de som säger att om jag inte börjar känna så kommer jag att dö. 
Så trots att jag vet att jag kommer att möta ett monster, inser jag att jag måste möta det, för alternativet är att dö.

Jag ställer frågan: Vem är jag?

Jag börjar min inre resa. Jag börjar förtvivlad ställa frågan: Vem är jag?
Något får mig att minnas att jag som barn trodde att jag hade en uppgift i livet. Den inre domaren slår mig hårt när jag minns det. Hur kan jag tro att jag har en uppgift?

Jag inser att jag behöver utforska detta. Jag går på en workshop, där jag är fri att ställa vilka frågor jag vill eller komma med vilka påståenden jag vill. Jag funderar på vad som är det allra svåraste och jag inser att det är att säga: Jag har en uppgift i det här livet.
Workshopledaren tittar mig i ögonen, välkomnar mig och säger:
– Vi har alla en uppgift och du kommer att klara din.

Det är en sådan befrielse. 
Det är min första verkliga kontakt med 100% Charlotte. 
Jag fortsätter stapplande den inre resan. 
Jag lyfter på sten efter sten. 
Jag möter ljus och mörker. 
Jag ser och omfamnar skammen. 
Jag skriker och gråter. 
Känslorna kommer tillbaka. 
Jag får kontakt med min kropp. 
Jag kan börja älska livet. 
Långsamt, långsamt, börjar jag älska mig.

Jag hittar stegen till självacceptans

En dag sitter jag i ett stort kursrum. Alla är fullt upptagna med en aktivitet som jag inte vill delta i. Jag får återigen kontakt med mina annorlundahet. Jag inser att jag kan välja att förneka mig själv och delta i aktiviteten. Men jag väljer i stället att blunda och meditera. 

Jag stannar kvar och känner det jag ska känna. 
Jag väljer att inte fly. 
Jag ser en rasande eld framför mig och jag förstår att det är dags att i stilla meditation gå igenom elden.
Jag låter elden rasa inom mig, jag tillåter alla känslor som kommer och till en början känns det som att jag kommer att dö där jag sitter.

Stegen jag går igenom är dessa:

Jag är fel, jag är annorlunda, jag är lika utanför som när jag är barn.
Jag är annorlunda.
Jag är annorlunda och det är okej att vara annorlunda.
Jag är annorlunda och jag vågar stå i min sanning, troligen finns det andra som inte heller har lust att delta, men som gör det eftersom de tror att det är vad som förväntas av dem
Jag är jag. Jag är jag och stannar i min sanning.
Jag är jag och jag kan stanna här trots att jag inte är och gör som alla andra.
Jag är jag, jag visar att jag är jag och är kanske till och med en förebild för andra, eftersom jag vågar följa min inre röst och vara sann mot mig själv.

Jag går genom elden och kommer ut hel på andra sidan. 
Jag inser att jag många gånger än kommer att känna mig annorlunda, men att för varje gång det händer blir det lättare att omfamna att det är just det som är jag. 
Att just det är att vara 100% Charlotte.




Related

livet 8021592572263179318

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Konceptuellt är processen med att öppna sig om det mest känsliga precis som AA-möten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant att du gör den kopplingen.

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item