charlotterudenstam

Veckokrönika: Naken inpå bara skinnet. Elegi över ett äktenskap.







Jag ser skuggan av honom passera genom restaurangens fönster. Mitt hjärta slår dubbelslag. Det blir början på en passionerad kärlek som resulterar i att jag, hundra dagar senare, är gift med mannen vars ögon glittrar när han tittar på mig.

Mötet med Alexander förändrar mitt liv. Jag får tillgång till en lekfullhet, till ett passionerat liv, till galna upptåg… och känslan av att våga möta mig själv. Jag får dricka djupt ur kärlekens brunn.

I går skrev vi på kontraktet och säljer vårt älskade hus. Skilsmässopappren är signerade. Vi befinner oss 60 mil ifrån varandra, bara det att det har skett en rockad. Jag är i Stockholm och Alexander i Malmö, inte tvärtom, som då, i det rosa skimret, för nästan tolv år sedan.

Jag behöver reservationslöst älska den person jag med säkerhet kommer att leva med i resten av mitt liv: Mig själv.

Jag minns hur jag lovade barnen, efter skilsmässan från deras pappa, att inte presentera någon man, förrän det var på allvar. Jag berättade om Alexander bara några dagar efter vårt första möte, för jag visste att det var vi. Det var som att mitt liv väldigt snabbt blev uppfylld av den tokförälskelse jag kände. En helt underbar euforisk förälskelse.

När Alexander ringer och berättar att kontraktet för husförsäljningen är påskrivet nästan stannar mitt hjärta. Trots att jag vet, trots att jag skrivit en fullmakt, trots att detta är det logiska steget i skilsmässoprocessen. Orden tryter, samtalet blir kort. Jag vill bara sova bort smärtan i bröstet.

Jag sover ett tag, drömmer oroliga groteska drömmar om känslor av svek, som får mig att vakna och ligga darrande som en liten fågel i sängen.

Jag har en kabel i mitt bröst, en decimetertjock svart kabel, som inom sig har tusen sinom tusen små trådar och ledningar, och denna kabel förenar mitt hjärta med Alexanders hjärta. Varje liten tråd representerar något i vår relation till varandra och det är som att jag ser hur en del av trådarna redan är avklippta. Ändå är känslan att jag skulle dö om jag rycker ut hela kabeln på en gång. Först måste flera trådar vara avklippta, så att brottet inte blir så abrupt.

Ytan runt de avklippta trådarna inuti kabeln är såriga, lite stickiga och jag behöver hitta ledningar som på något sätt går mellan mig och mig. Jag behöver bygga upp mig. Jag behöver se att jag kan leva utan den där jättekabeln.

Det är svårt. Det är smärtsamt. Ibland får jag panikattacker. Det är något jag aldrig tidigare erfarit i mitt liv. Jag börjar hyperventilera, jag hulkar av gråt och ibland faller jag till och med omkull. Det är som att avskedet till äktenskapet är så utmanande för hela mig och hela mitt system att kroppen då och då behöver skrika till mig för att jag ska förstå.

Det är så många minnen, så många drömmar, så mycket kärlek vi har delat. Jag skulle kunna bubbla om hur många av dem som helst. När tårarna stiger i ögonen och sorgen tar mig ser jag guldkornen i vårt gemensamma liv, då är jag oförmögen att se att myntet kan ha flera sidor, att vårt gemensamma liv också fört oss hit, till den punkt då vi behöver gå skilda vägar.



Alexander beskriver det vackert i nattens inlägg på hans nystartade blogg. Han berättar om det som fick bägaren att rinna över, om en inställd festival och ekonomisk katastrof.

När jag läser hans ord är han så nära. Så långt borta och så nära. Jag ligger i sängen, kan inte sova, tårarna nästan förblindar mig, vi småpratar lite på chatten på Facebook, kabeln, om än förvekligad, är ännu kvar, kärleken mellan oss löper genom den.

När jag såg Alexander genom restaurangfönstret i april 2003 så visste jag omedelbart att detta skulle bli en stark kärlek. Dubbelslaget i hjärtat talade sitt tydliga språk. Vad jag inte visste då är att stark kärlek också ger starka känslor. Det är som att alla mina känslor blir förstorade. Ibland har det varit som att känslorna har trängt undan allt annat. Tillsammans med Alexander har jag känt allt från djupaste förtvivlan till starkaste kåthet. Hela spektrumet.

Jag insåg inte då att jag en dag skulle lämna äktenskapet. Jag insåg inte då vilken smärta det skulle innebära. Jag trodde på något sätt att den starka känsla jag kände försäkrade mig både mot att någonsin vara ensam igen och mot att känna ursmärtan i mig.

Flera gånger sedan skilsmässosamtalet i mitten av november har jag tänkt: Nu är jag längst ner, nu har jag passerat smärtbotten. Varje gång har jag haft fel. För lite senare så är jag ännu längre ner, känner något ännu djupare. Lär mig något mer om mig själv.

Det märkliga är att denna min smärta inte enbart handlar om Alexander. Den handlar i hög grad om mig. Om mitt sätt att förhålla mig till mitt liv. Smärtan tror jag visar mig att det nu är dags för mig att välja mig i mitt liv, att lyssna helt och fullt på mitt hjärta, våga säga ja och nej, oavsett vad omvärlden tycker. Jag behöver reservationslöst älska den person jag med säkerhet kommer att leva med i resten av mitt liv: Mig själv.

Jag skulle inte önska min värsta ovän (om jag hade någon) den smärta jag känner nu. Eller kanske skulle jag det? För det gör inte ont hela tiden. Som Alexander skriver, så vänder vi blad, vi båda är på väg på egen hand på äventyret livet och dessa blad är helt oskrivna. Jag är nyfiken på livet. Jag vill leva det. Naken, sårbar och i min egen kraft. Kanske denna process kommer att göra både mig och Alexander till ”helare” människor. Kanske detta är precis det jag behöver uppleva just nu? 

Det är kanske tid för mig att lyssna på den här tjejen lite mer?

Jag vet inte vart livet tar mig. Jag vet inte hur kärleken kommer att se ut. Jag vet inte vilken relation Alexander och jag kommer att ha i framtiden. Jag vet egentligen ingenting mer än att jag är glad över att jag vågat älska så mycket, över alla glädjeämnen och sorger jag har haft tillsammans med Alexander.

Jag har lärt mig så mycket om livet.
Jag älskar livet.
Jag möter det naken inpå bara skinnet.
Raw.

Related

veckokrönika 272618614525813073

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Så gripande <3 har läst både din och Alexanders blogg nu <3 Så värdigt och vackert sårbart ni beskriver det ni går igenom. Tårar trillar när jag läser... men inte tårar av sorg utan tårar av att bli berörd av så stor kärlek. Namaste Jeanette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jeanette,
      Tack för att du ser och tar emot. Ja kärleken är stor och jag undrar vilken form den kommer att ta i framtiden. Jag vet inte. Stor kram Charlotte

      Radera
  2. De längsta avstånden är sällan geografiska. Med värme, Tim

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis... tänker på Eva Dahlgrens låt (Egoism?) ... hellre hundra mil borta och jag vad var du är, än att du är nära och ändå inte här...
      Du ska veta hur dina kommentarer värmer mig. Tacksam. Kram till dig Tim

      Radera
  3. Det känns stort att läsa! Med kärlek beskriver du varsamt din upplevelse av kärleken tillsammans med Alexander och sorgen av att skiljas. Något som stannar kvar i mig är när du skriver "Jag behöver reservationslöst älska den person jag med säkerhet kommer att leva med i resten av mitt liv: Mig själv." Helt underbart skrivet och så sant! Tack för att du är du älskade soulsister <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Titti för att du ser mig, och för ditt stöd. Jag undrar hur våra liv skulle se ut om vi startade mer med självkärlek? Nu tränar jag på konsten att vara med mig. Det är en utmaning, faktiskt. Stor innerlig kram <3

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item