charlotterudenstam

Jag får ett nej och jag jublar inombords.





Jag tittar in i hens ögon och säger:
– Jag vill.
Hen håller kvar min blick och svarar:
– Det är inte möjligt.
Och jag känner ett jubel inom mig. Det fanns en önskan i mig och jag ställde frågan. Jag tog risken. Jag visade mig själv att jag hör och följer den inre rösten. Jag vågade.


Jag har satt intentionen att jag ska vara snäll mot mig själv och lyssna på den inre rösten. Jag ska ta hand om mig. Jag ska våga äga mig.

Ibland är svaret ganska oväsentligt. Det viktiga är att ställa frågan eller komma med påståendet. Det viktiga är att uttrycka det varav hjärtat är fullt. Det viktiga är att lyssna på den inre rösten och lita på den. Då har jag gjort mitt.

Mottagandet kan jag inte styra. Mottagandet kan jag inte ansvara för. Mottagarens känslor, behov eller önskningar är helt och hållet hens.

Så det känns så himla starkt och underbart att höra den inre rösten och så ta fram den i ljuset. Det känns så skönt att känna att jag väljer att säga det som känns riktigt för mig, utan att försöka styra den andres respons.

Jag anar friheten. Jag känner fladdret av frihetens vingar. Jag känner möjligheterna som livet kan ge mig när rädslan för svaret gör att frågan aldrig ställs.

Lite förvånad är jag faktiskt över mitt inre jubel. Jag fick ju ett nej. Jag tog en risk och fick ett nej. Kanske var det ta nej det allra bästa som kunde hända mig i det ögonblicket?

Jag stod upp för mig själv och jag såg att det inte är så farligt att få ett nej.

Jag har satt intentionen att jag ska vara snäll mot mig själv och lyssna på den inre rösten. Jag ska ta hand om mig. Jag ska identifiera mina behov. Jag ska inte ängsligt söka andras bekräftelse. Jag ska våga äga mig. Det kan jag träna i mötet med människorna runt mig. Jag kan träna genom att göra så till synes enkla saker som att säga ja eller nej till något någon annan önskar av mig. Jag kan göra det genom att inte genast säga ja till någon annan, trots att mitt hjärta viskar ett nej.

Så många gånger i mitt liv har jag sagt ja till andra för att inte riskera att göra dem ledsna eller besvikna. Jag har tillåtit andra att gå över mina gränser, jag har gjort saker som jag egentligen inte velat. Detta mitt inre spel, min inre kamp för att bli älskad, har jag dolt för andra. De har förmodligen bara sett mitt ja och den handling som varit kopplad till mitt ja. De har inte sett att mitt ja varit kopplad till en önskan att bli älskad eller åtminstone accepterad.

Naturligtvis har jag sagt en väldig massa äkta ja och nej i mitt liv också. Jag talar nu om de tillfällen då rädslan har övermannat mig. Då det känts livsfarligt att lyssna inåt och mycket säkrare att välja att säga ja till någon annan. 



När jag tar det där steget känns det också som att mitt inre barn blir tryggare med mig. Hon inser att jag börjar bli sann. Och det är där den starka inre kärleken kan växa sig stark.

Så när jag stod där framför hen och sa, från mitt hjärta, att jag ville, då hade jag tagit ett viktigt symboliskt steg hem till mig och mitt inre barn viskade: Jag börjar lita på dig, du finns här för mig.

Reflektionsfrågor:


Vilka frågor behöver du ställa? 
Vilka risker behöver du ta, för att verkligen vara snäll mot dig själv?



Related

livet 5235260430614867573

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item