Guruns tid är över. Vad som händer i dig är viktigast.

Hela folkmassan gör vågen. Den följer sin guru. Hans ord (för oftast är det en man) blir till sanningar eller dogmer, även om gurun själv inte avser det.
Jag tror guruns tid är förbi.
Själv tror jag mer på självplock. Jag lyssnar gärna på insiktsfulla människor, men jag skapar min egen värld, mina egna sanningar.



Gurun finns inte bara i andliga sammanhang. Det kan också handlar om en politisk ledare, som ses som oantastlig av sina anhängare.

Men för mig finns det något obehagligt med gurustatusen, oavsett om han kallas Jesus, Osho, L Ron Hubbard eller Olof Palme. (För säkerhets skull väljer jag några gubbar som inte vandrar bland oss längre.)

Det jag tycker är obehagligt är att det sker ett slags överlämnande till gurun, där han förväntas ha svaren på frågorna. Där hans ord blir något slags lag. Där han blir upphöjd och inte kan ifrågasättas.

Det kan skapa hela rörelser som ibland blir väldigt obehagliga. Själv får jag knottror av obehag av exempelvis scientologerna.

Ibland möter jag människor som säger att de fått dina budskap kanaliserade från gud, som väl skulle kunna betraktas som en superguru, och om jag då skulle ifrågasätta något av dessa budskap, tittar då dessa personer på mig med kränkt blick … eftersom jag inte bara ifrågasätter dem som budbärare, utan själva gurun.

Häpp.

Ibland undrar jag om det finns en djup längtan efter en guru. Finns där en längtan efter att inte tänka och känna själv? Finns det en längtan efter att svepas med i en rörelse och känna samhörighet vid guruns fötter? Finns det något befriande i att slippa eget ansvar? Finns det något skönt i att se sitt liv hierarkiskt, där den som följer gurun är underordnad den store och dennes världsbild?

Jag tror alltså att guruns tid är förbi. Jag tror att vi är mogna att tänka och känna själva. Jag tror vi har kapacitet att befinna oss i vertikalläge med andra människor – alltså att se varandra som jämbördiga, men med lite olika insikter och erfarenheter. Jag ser att vi lever i en tid då vi kan inspireras av andra och så integrera det andra säger i vår världsbild, i vår sanning, men alltså inte köpa hela paket.

En av mina sanningar är att vi har det gudomliga inom oss och i vissa stunder, som till exempel under meditation eller älskog, har jag lättare att känna kontakten med den aspekten av mig. Jag behöver ingen utanför mig som ger mig stränga riktlinjer om levnadssätt, värderingar eller moral. Jag är kapabel att välja själv.

De senaste femton åren har min världsbild förändrats rätt mycket. Jag har till exempel gått utbildningar i Osho-världen och fascinerats av den gurustatus somliga ger honom. För mig representerar han någon som säger: ”Var dig själv” och jag har så svårt att få ihop kombinationen att vara mig själv fullt ut och samtidigt helt okritiskt jubla guruns lov.

Jag har också mött andra med gurustatus – självpåtagen eller given av andra – och ibland ryggat bakåt av den okritiska synen på gurun som kan utvecklas i en hängiven massa av människor.

Jag tänker så här. Visserligen kan det vara underbart att befinna sig i karismatiska människor sällskap (just det kännetecknar många guruer).

Men det viktigaste, som jag ser det är att sedan tillåta oss att vara våra egna guruer… älska oss själva som dem vi är… och omfamna världen från den trygga spejsen.