charlotterudenstam

Veckokrönikan: Känslan av att vara syndabock

Ibland blir jag påmind om barndomens smärta.
Det har hänt mig flera gånger.
Något hos mig provocerar en annan människa.
Hen riktar sig mot mig och säger:
– Det är ditt fel. Du är dum.
Jag står där, förstummad, och inser att vad jag än säger eller gör så kommer det att vändas emot mig.
Så jag vänder andra kinden till, men inom mig väcks gamla känslor av typen "livet är orättvist".
Det är inte alltid lätt att bli utsedd till syndabock. 


En kvinna säger upp bekantskapen med mig för något jag skriver på Facebook. En man säger upp bekantskapen gör något jag skriver på bloggen. En tredje person vill inte jobba med mig för att hon känner sig trängd av mina frågor. Och så kan det fortsätta.

När jag tittar på vad som händer med lite distans kan jag inse att deras nej egentligen inte har med mig att göra. Det handlar om dem.
Men ändå hamnar jag i en märklig situation, där det inte går att ge ett vettigt svar, för det känns som att vad jag än säger, så bevisar det den andre personens tes. 

Och ibland, i synnerhet om detta sker i relation till en person jag gillar, så kan det kännas så orättvist att en person får säga sina sanningar, projiicerar ut något inom hen, medan jag bara kan... tja... titta på.

Har du varit med om det? Har du varit med om känslan av att vara bakbunden, av att inget kunna göra, av att vad du än säger så kan det vändas emot dig?
När jag känner den blir jag uppfylld av flera saker. 
En känsla av vanmakt. 
En känsla av ilska. 
En känsla av sorg. 
En känsla av att livet inte är rättvist.

Framförallt känner jag mig just bakbunden och har ingen aning om vad jag kan eller ska eller bör göra.

Så jag väljer att andas igenom det. Att på ytan inte låtsas som någonting. Att inte visa stormen som gömmer sig under ytan. Och så hoppas jag att den bedarrar så småningom på insidan och att jag ska lära mig något av just detta.

Ibland är det som att gamla minnen kommer och jagar mig. De träder in i mitt medvetande, de står där framför mig i all sin tydlighet. Det är som att jag, för en stund, är tillbaka i en situation som en gång smärtade enormt – och jag inser att dagens känsla av vanmakt förmodligen föddes i just denna episod, eller andra som liknade den.

Jag hoppar tillbaka till min barndom. Ofta är det just där smärtan föds och det som väcks i dag, när något som påminner om en sådan situation kommer till ytan.

Jag var  annorlunda i det lilla samhället och jag var ganska ny. Jag visste redan att jag, i förhållande till de ledande flickorna i klassen var fel. Men på något sätt försökte jag ändå, lite grand, hävda min rätt.
För mig var det så uppenbart vilken person som hade makten över tjejerna i klassen. Henne skulle alla andra böja sig för, hennes vilja var de andras lag. Men trots att jag visste, trots att jag för det mesta gjorde det, fanns det något i mig som sa: 
– Så, fan heller.

Så där sitter jag kvar i gungan när hon beordrar mig att lämna den. Hon släpar upp mig ur gungan och börjar slå mig, medan hennes kamrater hejar på henne. Till slut slåss jag för livet. Slagsmålet avbryts först när en vuxen särar oss.

Jag är 10 år. Jag skäms något fruktansvärt över att ha varit i slagsmål och väljer att cykla sent till skolan dagen efter. När jag kommer fram ser jag en massa barn som står i en stor hop. När jag kommer närmare ser jag att det är Hon som står i mitten. 
Hon berättar om slagsmålet och om hur jag har dragit stora tussar ur hennes hår. Alla kan se att det inte är sant, ändå blir jag den skyldiga. 
Jag vet att jag inget kan göra. 
Vad jag än säger så kommer det att vändas emot mig. 
Så jag retirerar ur hopen och vet att nu kan alla fritt mobba mig. 
Under de kommande två åren är jag mer eller mindre osynlig på skolgården. 
Hon har vunnit slaget. 
Jag sväljer och sväljer och sväljer. 
Blir en betraktare av livet, av människors status, av hur de relaterar, av vilka normer och regler som gäller för att ingå i gemenskapen. 
Jag står utanför och tittar in.

Än i dag, i stunden då jag mår dåligt, har jag den känslan. 
Att jag står utanför och tror att jag bara får komma in om jag spelar enligt andras regler.
Ibland blir det ännu värre. 
Jag ställs inför en situation där jag är fråntagen möjligheten att säga min åsikt. 
Jag är tystad och samtidigt en Svarte-Petter. 
Jag går igenom möta känslan av att livet är orättvist. 
Och jag andas, medan jag stilla lägger märke till den inre stormen. 
Ännu har jag inte fattat hur jag släpper vanmakten.

Så jag andas en stund.

Det passerar. 

Jag ser att det är en storm i ett vattenglas. Hur viktigt är det egentligen vad andra tycker om mig? 

Men en fråga som gnager inom mig är: Finns det andra sätt att handla än att dra mig tillbaka?

Hur gör du?

Related

veckokrönika 5831320082627219204

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item