charlotterudenstam

Relationer: Jag stänger dörren om det gamla. Livrädd och bestämd.




– Charlotte, du kan inte hålla på så här länge. Du behöver stänga dörren.
– Men tänk om han blir arg eller ledsen?
– Relationen är över, det är dags för dig att gå vidare. Vad är viktigast, hur du eller han mår?
– Jag är viktigast, jag vet det, men jag är ändå rädd.
– Du mår ju inte bra av det här. Det är dags nu. Stäng dörren. STÄNG DÖRREN!



Jag ser ner i skambrunnen och inser att det finns en smal stig åt ett annat håll. Jag kan lämna brunnens unkna vatten och tillåta mig att känna mig välkommen i livet.

Under en lång tid, ja ända sedan skilsmässobeslutet fattades i november 2014, har människor tittat mig stint i ögonen och sagt till mig att jag måste stänga dörren om den gamla relationen på allvar.

Jag har svarat att jag vill möta det nya livet på mitt sätt. Jag har sagt att jag kan fortsätta vara i kärlek till den jag älskade och gå ändå vidare. Jag har trott att det har varit möjligt att på avstånd gå hand i hand. Jag har trott att jag har varit stark nog.

Under denna tid har jag då och då fått panikattacker. Det är som att den ännu öppna dörren gör att smärtan blir så stor att jag tappat fotfästet totalt. Det är som att jag singlat ner i avgrunden med jämna mellanrum. Ibland har paniken, rent fysiskt, fått mig på fall. Benen har inte burit mig.

Envist har jag sagt att jag ska fortsätta göra det på mitt sätt. Att det går att ha en nära vänskap med min exman.

För det mesta har omgivningen låtit mig vara, men då och då har då blickarna tittat djupt och bekymrat in i mina ögon. Somliga har vädjat till mig att verkligen ta hand om mig och sagt att sättet är att säga nej ordentligt till honom.

Jag har slingrat mig, som jag har slingrat mig. Rädslan har förlamat mig. 

Jag har fegat ur. 
Jag har funnit undanflykter. 
Jag har kallat dem för en medveten strategi. 
Men i själva verket har jag ju vetat att det i grund och botten är en lögn.
Jag behöver stänga dörren. 

Jag vet det. 
Det är en ny tid, en annan tid och jag behöver ge energi till det som är nu och inte till det förgångna.

Det är som att det definitiva nejet känns som en dödsdom, inte över honom, inte över vår relation, utan en dödsdom över mig. Hela mitt system skriker att om jag verkligen sätter ner foten och säger nej, så kommer hela världen att avvisa mig, jag kommer att ligga ensam på stranden, utan mat, utan vänner, utan tak över huvud, utan de att de mest grundläggande behoven kan bli tillfredsställda.

Bara tanken på att sätta ner foten har gjort att jag har hamnat längst ner i brunnen av skam igen. Då är jag åter i de känslor som föddes redan innan jag hade ett språk. Det är det lilla barnet i mig, som då och då levde i känslan av att varken vara sedd, hörd eller välkommen som aktiveras. Jag förs ner i ett starkt och ångestladdad tillstånd som är mycket obehagligt. Det är som att det som är den vuxna jag bara försvinner och kvar finns ett spöke av värdelöshet. Där är det inte trevligt att vara. Inte alls. När jag är  i skambrunnen är det som att delar av min hjärna stängs av, jag övergår till att befinna mig i ett överlevnadsläge, där rädslan att jag verkligen går under dominerar.

Jag tittar på mig själv där nere i skambrunnen. Jag tar några medvetna andetag. Långsamt släpper jag ut luften och andas ut. Jag är medveten om att jag inte är skammen, men att jag genom livet byggt upp en autostrada ner hit, som aktiveras av olika saker. 

En av dem är när någon lägger huvudet på sned och skuldbelägger mig för något. Min automatreaktion har du varit att, istället för att säga, nej nu räcker det, har jag liksom hänvisat till Jesus som snackade om att vända andra kinden till och mitt svar har blivit ett kvidande: Ja, du har rätt, det var mitt fel, förlåt mig, förlåt mig. Och jag har gjort detta trots att en vänlig röst där inne har ropat: ”Nej, Charlotte, låt dig inte luras av andras skuld-eller skambelägganden, du kan själv avgöra vilken roll och vilket ansvar som är ditt.” Ibland har den till och med ganska högljutt sagt ”Men Charlotte, för helvete, säg ifrån nu, detta har ingenting med dig att göra.”

Jag ser ner i skambrunnen och inser att det finns en smal stig åt ett annat håll. Jag kan gå någon annanstans. Jag kan lämna brunnens gamla unkna vatten och tillåta mig att känna mig välkommen och behövd i livet.

Rösterna som viskar, som säger, eller som ropar till mig att det är dags att välja om och välja nytt blir allt ihärdigare. De kommer både inifrån de friskaste delarna av mig själv och från min omgivning. De ser att jag faktiskt tillåter onödigt lidande genom att hålla dörrarna vidöppna till det förflutna.

Jag minns en dag i höstas, när jag uttryckte en rädsla för vad min exman skulle tycka om att jag släppte hans namn och valde ett nytt. En kvinna tittade på mig kärleksfullt och sa: ”Charlotte, det där är bara projektioner.”

När jag sitter här och tittar på dörren jag ska stänga så blir jag anfallen av en rad känslor. En del av dem handlar om att jag dömer mig själv från olika håll. ”Charlotte, du är så himla feg som inte gjort det här tidigare.” ”Charlotte, du kan visst hålla dörren öppen till det gamla, du är tillräckligt stark och medveten för att göra det.” Och så rösten som sliter och drar i mig och som säger: ”Charlotte, låt det vara som det är, du utsätter dig för fara om du stänger dörren.”

Jag minns alla gånger tidigare i livet då jag inte sagt som det var av rädsla för att såra. De gånger jag låtit relationer rinna ut i sanden eller då jag medvetet saboterat dem, för att den andre skulle säga nej istället. Det har aldrig funkat. Det har bara bidragit till att vägen in till känslan av egenvärde, känslan av att jag kan älska mig som jag är, känslan av att världen är vänlig, ännu är en liten smal grusväg. Det är dags att lägga asfalt på den, bredda den, göra den permanent.

Jag behöver gå ut i världen och säga en del väl valda nej. Jag behöver stänga några dörrar. Jag behöver träna om hjärnan och verkligen få den att förstå att jag lever ett nytt liv nu.

Nu stänger jag dörren. 


Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Related

skam 3973553502565011075

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Fina du, du skrev för länge sedan, troligen då rent hypotetiskt, att du självklart i kärlek skulle släppa taget om ert förhållande och honom om livet skulle ta den vändningen...och känna tacksamhet för den tid ni haft tillsammans. Jag minns det för det gav mig ett annat perspektiv som jag tror handlar om kärlek i frihet och att vilja den andre, och sig själv, den frihet som själva livet innebär.
    Och nu tänker jag på att stänga dörren/dörrar...om det behövs...eller snarare, om vi använder bilden av dörr, tillåta sig sin egen frihet att inte stå kvar utanför den dörr som man kanske uppfattar har stängts för en...
    Min tror är att det inte handlar så mkt om att stänga dörrar utan gå vidare och låta relationer förändras, låta evt sår läkas och då måste man låta dem vara inte röra dem. Mina funderingar handlar om att det finns mening i att jag möter de människor jag möter för kortare eller längre tid, saker att lära mig, som utvecklar mig och mötena betyder nog alltid på något sätt ett ömsesidigt givande och fående.
    Jag tänker också på behovet att göra sig fri från den förlamande krampaktigheten. Du har lärt mig så mkt om att andas igenom det tunga och svåra...vilket ju fungerar.
    Bara tankar och funderingar som väcktes av ditt inlägg. Kramar om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller helt med dig, typ i varje ord du skriver. Tack för din omsorg och tack för att du ser mig. Stor kram

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item