"Vad är det fråga om" undrar Bob Hansson. Och jag får möta en värld av vänner.

Bob Hansson står på scenen och levererar kärlek.
Hans säger att vi duger alla, precis som vi är, även om vi råkat gå fel.
Det är som att han tar in oss alla i sin stora kärleksfulla famn.
Jag går därifrån med känslan av att ha en värld av vänner.

Ondskan är en anomali. Små hypade skärvor av mörker.

Det finns perioder när jag stänger av nyhetsflödet. Jag orkar bara inte med eländet, konflikterna, krigen. Jag orkar inte med att se bilder av dem som lider, av dem som låter bli att hjälpa, eller av politiker som ståndaktigt försvarar något som jag inte ens förstår.

Det är som att jag har fått så stora och många doser av världens elände under mina år som människa i allmänhet och som journalist i synnerhet.

Så står Bob Hansson där på scenen på Brunnsgatan 4. Naken med en röd liten skjorta och ett par röda byxor. Naken med en sjal virad runt huvudet. Naken med en röst som ibland spricker, går i falsett, som ibland står tyst, andra gånger sprutar ut ord snabbare än Lucky Lukes skugga.

I starten av andra akten står det tre frigolitbitar på scenen med bokstäverna KÄR. Han säger någonstans att detta med kärleken inte är en lek, att det kan vara svårt, att vi kan möta så många rädslor och tillkortakommanden i livet att leken, som jag tolkar det, drunknar i allt det andra.

Han talar om vikten av att någon lägger en arm om den tillfälligt svagare så att hen ska känna kärlek och kunna växa och på samma sätt sker där i salongen. Känslan är att vi, mellan skratten och mellan ögonblicken då skratten sätter sig i halsen, omfamnar svagheten, det bräckliga i varandra. Vi tillåter varandra att vara, även om det enda vi ser och hör av varandra, är skratten och en enstaka uppsträckt hand.

När jag mediterar nu på morgonen seglar ordet lycka fram i mitt medvetande. LYCKA. Att vi kan välja lycka. Att vi kan välja att möta våra medmänniskor som vore de våra bästa vänner, även om vi inte känner dem. Jag tänker att lyckan finns där i kroppen, finns där i själen, bara att den kan bli så blockerad av olyckan, av nyhetsflödet, av att vi ibland tappar bort vår medmänsklighet för att vi också är rädda och små människor.

Jag behöver höra Bob Hanssons påminnelse om att det är fler människor som kramar varandra än som skjuter varandra. Fler som ger pengar till en tiggare än som spottar på dem. Fler som lever i fred än som är utsatta för krig. Att det nyhetsflödet skildrar i första hand är det som skiljer sig från mängden, när det blir fel och livet och åsikterna inte längre går att hantera på ett omänskligt sätt.

Det finns ord jag skulle ha velat direkt citera ur denna föreställning, om just detta. Ett ögonblick var jag på väg att ta fram telefonen för att börja anteckna det som sas, men så kände jag att jag ville vara kvar i stunden, i närvaron i känslan av den varma famnen att vi tillsammans, med våra leenden, med våra omtankar, med vår empati och med vår kärlek, är med och skapar en värld som det känns gött att leva i.

Så jag släppte telefonen och valde livet.

Jag tar kontakt med Bob, undrar vad det är för text. Den står att finna på hemsidan. Jag gör ett litet utdrag, för det öppnar mitt hjärta. Gör mig vidöppen. Vid och öppen. 

"Idag kommer miljoner människor, kanske miljarder, göra något för någon annan,
utan att ha en tanke på varför. Det här helt enkelt så vi fungerar.

Ondskan är en anomali. Små hypade skärvor av mörker. Ibland sätter vi fast dessa skärvor framför våra ögon och undrar varför vi plötsligt blev så trötta.
Ibland måste man låta dessa skärvor ligga kvar på marken.

Och ägna sig åt den vidare verklighet där den lågmälda godheten
går runt på gator i sju världsdelar och 246 länder.

Och det troligaste av allt
är att en av dessa lågmälda godheter
-är du."
Bob Hansson fortsätter möta publiken på Brunnsgatan 4 ett tag till. Gå dit människa. Du är okej precis som du är. 

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer