charlotterudenstam

Veckokrönika: Dags att utöka det skamfria territoriet




Hur ofta har det gjort ont i mig och jag har tigit och känt mig stolt över att ha vänt andra kinden till? Hur ofta har det skett för att jag vill slippa det obehag som det skulle innebära att stå upp för mig själv?

Hm. 
Det där med att låta saker passera kanske i grund och botten handlar om skam, det också.

Jag har backat mig ur relationer för att jag inte orkat känna mig kränkt och i flera fall låtit bli att förklara varför. Jag har lämnat spelplanen, med ett djupt hål i hjärtat.

Jag minns för många år sedan, då jag kände mig trygg i rollen att ha en tuff yta utåt, men i själva verket var livrädd. Jag var övertygad om att den som jag egentligen är var ett monster och jag var rädd hela tiden för att monstret skulle visa sig. En av rädslorna handlade om att bluffen skulle synas och att jag till slut skulle stå med byxorna nere och omvärlden skulle ropa: ”Titta på monstret” och sedan springa sin väg och lämna mig ensam.

Så där stod jag och kände mig som en bluff och kände mig samtidigt så ensam. För att vara på den säkra sidan höll jag mig på armslängds avstånd från de flesta och visade sällan med en min vad som rörde sig inom mig, vilka känslor som väckte. Inga tårar på min kind, liksom. Jag var så rädd att bli avvisad, att återigen bli förflyttad till positionen till den som ingen lekte med på skolgården.

Det är smärtsamt att se att minnena av att bli utesluten ur gemenskapen och den strategi som jag valde för att få in en fot i gemenskapen som ung flicka, den strategi jag valde för att bli på ytan accepterad fortfarande, i viss mån, styr mitt liv.

Ett av de, i och för sig förståeliga, beteenden som jag har lagt mig till med, är att sällan ta strider. Det finns en latent konflikträdsla (som jag troligen döljer för det mesta) i mig, en rädsla att få nej och att bli avvisad och förflyttad till min inre skamvrå.

Jag börjar se hur mitt liv är kantat av skam, är i hög grad skamstyrt, och att jag genom livet verkligen har hittat många tillfällen att skämmas. Kanske var det så att jag var osäker på vilket beteende som var okej och att jag, för att inte riskera att skämmas frivilligt skapade en mindre hage än nödvändigt att vistas i.

Förmodligen är jag inte ensam om detta, det lyckosamma för mig är att jag blir mer och mer medveten om det och ger mig själv därmed möjligheten att utöka det territorium jag kan vistas i utan att få skamattacker, backa, kompromissa bort mig eller säga ja där det egentligen bor ett nej djupt inne i mig.

Det finns relationer i mitt liv jag aldrig har rett ut, där jag aldrig gett min syn på saken, utan där jag låtit den andre personen vara omedveten om att hens handlingar gjort att jag känt mig ledsen, kränkt eller arg. 
Ibland har jag medvetet valt att ta den strategin, för att min rädsla är att jag, genom att visa mina känslor öppet för den personen, ska göra ont värre. Jag har backat mig ur vänskapsrelationer och andra relationer för att jag inte orkat med att känna mig kränkt, men i flera fall låtit bli att förklara varför. Jag har liksom bara lämnat spelplanen, med ett djupt hål i hjärtat.

Ganska ofta har jag rationaliserat. 

”Det är meningslöst att säga något.” 
”Hen skulle ändå inte förstå.”. 
”Hen är för gammal nu för att jag ska berätta.”
 ”Det är för länge sedan det hände.” 
”Det är inte värt att riskera att hen blir arg på mig eller känner sig sårad för att jag säger som det är.

Så där sitter jag med en hög gamla sår, omgiven av en hög med halvlögner, som finns där för att jag är så rädd att stå upp för mig själv, för att det för mig i många situationer varit viktigare att finnas där för eller till och med rädda andra än att ta hem mig själv.

När jag skriver detta får jag ett adrenalinpåslag, jag skäms för de val jag har gjort, jag skäms för att skammen har hindrat mig att bli tydlig för mig själv och för världen. Jag är på väg i den negativa skamspiralen.

Den stora skillnaden är att jag ser det, att jag väljer något annat. Jag ser att jag skulle kunna låta mig falla in i malströmmen av skam, jag skulle kunna tillåta skamattacken att ta mig – som jag beskrev i förra veckan – att låta kroppen fyllas av adrenalin och komma i djupaste tvivel igen och få besök av den gamla föreställningen att hela mitt inre är ett monster som alla skulle rygga för.

Just nu är jag medveten om skamspökena och väljer något annat. 
Jag får en liten dusch av adrenalin och tänker att detta är vad som kommer att ske när jag återtar mitt eget territorium. Jag kommer att bli lite rädd av att göra det som jag tidigare undvek att göra. 
Jag är också medveten om hur mycket större område jag har att röra mig på än för 15-20 år sedan. Mitt territorium är så mycket mindre minerat i dag, det är så mycket lättare att röra mig fritt i dag, men jag är alltså medveten om att det finns fler beteenden jag behöver ändra. Som att ibland säga ifrån när det känns relevant. Eller att säga tydliga ja till mig själv, som då kan innebära ett lika tydligt nej till någon annan.

Skammens land är som en hemmaarena för mig. Förmodligen är det därför jag skriver mycket om skam, som jag leder kurser för att bidra till en ökad förståelse för skammens mekanismer och där det är möjligt att, liksom för mig, känna sig mer fri att vara sig själv. Just nu finns tre webbkurser där skam och att hantera skamkänslor är viktiga underliggande teman.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer


Related

veckokrönika 7890954293829402318

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item