Flickan, mamman och demonerna, en film om att leva med en schizofren mamma

Det finns många osynliga barn, som lever i en verklighet det är svårt att ana sig till. Som får skydda sina föräldrar på olika sätt. Som får dölja hur det står till hemma, för att inte riskera ett allt för stort utanförskap också i skolan.
Ti i filmen ”Mamman, flickan och demonerna” är ett barn till en schizofren mamma, en mamma som ser demoner runt sig mest hela tiden. Ett barn med en uppväxt som andra utsatta barn kan känna igen sig i.
Därför är detta en angelägen film och det känns konstigt att den först blev barnförbjuden.



Får dina barn verkligen åka tunnelbana själv? Får de hjälpa till att laga maten? Får de gå ner till butiken om hörnet och köpa mjölk? Varför tillåter du att de får åka tåg till en annan stad själva?

Ibland blir jag lite trött på de omsorger som curlande föräldrar ger sina barn. Det är som att de försöker skydda barnen från själva livet, genom att sopa undan alla tänkta svårigheter, varje törne, varje sten som barnen skulle kunna snubbla på eller göra sig illa på.

Frågan är om denna överdrivna omtanke kommer att göra det lättare för barnen att leva egna självständiga liv och att möta de motgångar och svårigheter som ingår i varje människas liv?

Kanske är det också så, att i ett samhälle där i synnerhet mammor som släpper iväg barn på tågresor ses som oansvariga, så blir det allt mer tabu att se att barn växer upp under olika villkor och att barn ska skyddas från att se detta.

Det är lite grand som att sitta framför teven och hålla för ögonen på barnen när en kärleksscen kommer eller hålla för deras öron när det är dags för nyheterna. Barn ska slippa känna till hur mångfacetterad världen är, ibland till ett högt pris kan jag tänka.

Så det är kanske inte så märkligt att Statens Medieråd valde att barnförbjuda Susanne Ostens angelägna film.

Susanne Osten blev så klart förbannad och sa:

– Det här är ett svek mot barnpubliken. Vi vill att föräldrarna ska avgöra om barnen ska se filmen eller inte. Det har kommit en ny puritansk generation som chockar mig med att fatta så dammiga beslut, som om det inte hänt något på barnkulturområdet, där Sverige är så ledande i världen”, säger Suzanne Osten.

Susanne Osten valde att överklaga domen på en 15-års gräns och fick så småningom igenom att filmen får ses av 11-åringar.

Trots den ändrade åldersgränsen är det ändå viktigt att diskutera hur det kan komma sig att impulsen är att förbjuda barn att se en barndomsskildring som bitvis är både svår och skrämmande. Så här skriver Lisbeth Pipping som är författare och föreläsare och Fia Adler Sandblad är skådespelare och barnhemsbarn på DN Åsikt den 19 april 2016.:

”Det finns ett stort tabu i samhället när det gäller synen på psykisk sjuka och på personer som lever icke-normativa liv, de framstår som mer skrämmande än allt annat. Därför är Suzanne Ostens film ”Flickan, mamman och demonerna” så viktig. Den är ett av många sätt att lyfta bort tystnaden runt barn och föräldrar som lever med psykisk sjukdom eller utanför den normativa familjebilden.”

Jag följer berättelsen om sjuåriga Ti och hennes schizofrena mamma. Filmen är bitvis otäck. Mamman är omgiven av skrämmande demoner som ger henne olika budskap, som i hög grad påverkar också Tis liv och hennes rörelsefrihet.

Samtidigt är det så spännande och intressant att se hur ett barn förhåller sig till en älskad mamma med en psykisk sjukdom. Det är inte alltid lätt att vara barn. Det är viktigt att skildra att vi alla lever under olika villkor. I Tis fall slutar det lyckligt, det får vi reda på redan i första scenen.

Så det går att se ”Flickan, mamman och demonerna” med ett klappande hjärta, med medkänsla och med en möjlighet att se på barnen runt dig och inse… att bland dem finns de som har det svårare än andra och där det saknas minsta lilla curlingkänga.

Jag rekommenderar den varmt och ger den fyra prinsessor av fem.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer