Fish tank - lever du också i ett akvarium?

På IMDB beskrivs handlingen i Fish Tank så här: ”Everything changes for 15yr old Mia when her mum brings home a new boyfriend.” 
Tja, det finns väl många sätt att beskriva en film på och just den är bra för att den inte säger så mycket om handlingen. 
Frågan är hur jag ska beskriva den här filmen utan att förstöra ”nöjet” för dig som vill se den. 
Jag tror det är första gången jag skriver om en film här på bloggen. Nu känns det viktigt. Det känns som om Fish tank väcker en massa frågor om just lusten och livet.

Att se den 15-åriga Mia, som har svårt att hitta sin roll i livet (och som ofta väljer den vresiga eller arga tonåringen), som bor med en ensamstående mamma som egentligen inte ville ha henne, som har en lillasyster som alltid säger rätt ut vad hon tycker och tänker och som bor i ett sånt där engelskt bostadsområde som brukar förekomma i engelska kriminalserier. Det är där mördarna eller de mördade brukar bo. Trista höghusområden utslängda långt ifrån stadscentrum och med massor av socialbidragstagare som hyresgäster.
Det är här Mia lever sitt liv. 
Det där hon dricker cider. 
Drömmer om ett liv som dansare. 
Testar sin sexuella dragningskraft. 
Slår klasskamrater på käften. 
Ett liv där hon tycks utanför allt. 
Eller innanför allt, beroende på hur man ser det.

Filmens titel Fish tank, sägs syfta på att människorna befinner sig som i ett akvarium och mer vill regissören Andrea Arnold inte berätta. 
Så här säger hon i en passus i en DN-intervju med henne:

"Som manusförfattare går hon alltid på magkänslan, försöker skriva snabbt så att hennes ”kranar öppnas”.

– Jag börjar aldrig med ett tema eller ett ämne, utan med rollfigurerna. ”Vilka är dessa figurer? Vad gör de? Varför är de där? Vad har de på sig? Hur ser det ut i rummet? och så vidare. Jag har ingen generalplan när jag skriver manuset, bara starka bilder. Jag börjar i mitten av handlingen med en scen som speglar hela filmen – och sedan mejslar jag fram det därifrån.

Ändå är Arnold en liten guldgruva för alla som vill hitta metaforer; kont­rollrum för övervakningskameror, häst i bojor, ödsliga flodbankar och akvariefiskar. Men symboliken är inget hon är medveten om under inspelningsarbetet.

– Visst, kan jag upptäcka vissa mönster och teman efteråt, men inte ens jag förstår hela filmen själv. Jag vill gärna att publiken ska debattera på puben vad titeln ”Fish tank” betyder. Alla får hitta sin egen mening. Jag tänker inte avslöja min."

Detta akvarium är tristess. 
Detta akvarium är hopplöshet. 
Kan någon, likt Nemo, få hjälp att hitta ut ur akvariet och komma ut i det fria havet? Kanske, kanske inte. 
Någon tydlig väg ut visas inte upp i filmen.
Jag berörs av de tre kvinnorna i filmen. 
Av mamman som ser ut att ha blivit mamma i tonåren och som trots att hon varit mamma de senaste 15 åren inte riktigt kan hantera den rollen. 
Som ser sin döttrar mer som ett straff än som en möjlighet. 
Som inte har några vänliga ord över till dem. 
Som mest verkar gilla att hälla i sig sprit och hångla med eller ha sex med karlar. 
Olika karlar. 
Som vore hon en av döttrarna hon med.

Hur behåller man hoppet om man lever i ett litet akvarium? 
Hur hittar man mening? 
Jag tänker att det är lätt att döma den som befinner sig på de lägsta pinnarna på samhällsstegen. 
Att det är det så många gör. Först blir de dömda för att de hamnat där och sedan för hur de beter sig. Det är som att de som anser sig befinna sig några pinnhål upp har rätten att ondgöra sig över dem som krälar under. 
”Och super gör de också”. 
”Och röker”. 
”De knarkar nog också”.

Men kanske är det så att alla lever i sina akvarium och att de bara fisksorterna eller växterna som skiljer sig åt?
I Fish tank ges vi inga lösningar. 
Vi får inga svar. 
Det finns heller inga som utanför dömer människorna som skildras. 
Den som har chansen att ta den rollen är åskådaren.

Vilket är valet för en 15-åring vars mamma inte bryr sig, 
som inte klarar av att vara en sjyst vuxen förebild? 
Antagligen att följa i mammans fotspår. 
Det är väl så det sociala arvet rätt ofta fungerar. 

Det är lätt att börja tänka några år framåt i tiden. 
Se 18-åriga Mia dra barnvagn och bo i en lägenhet som påminner om den hon vuxit upp med. 
Se en Mia som längtar till puben. 
Som drömmer om ett annat liv.
Men behöver det vara eller bli så? 
Och vilken rätt har åskådaren att döma andras val?

Kan någon anklaga Mia ifall hon skulle välja att gå den breda vägen? 
Och vem är den som vill kasta den första stenen?

Visst finns det inslag av drömmar i filmen. 
Connor, mannen som kliver in i de tre kvinnornas liv, står för ett hopp. 
Men är han verkligen ett hopp, eller är han bara någon som leker med dem. 
Som för en stund leker pappa till döttrarna och hustru till deras mamma. 
Går han att lita på? Går någon att lita på? 

Hur handskas en femtonåring med ett liv som tycks så grått? 
Vad är det sundaste att göra? 
Jag vet inte. 
 Men jag rekommenderar dig att se den och själv fundera över saken.

Filmen har i princip fått stående ovationer av svenska kritiker. 
Här är ett kort citat ur Malena Jansons recension i SvD:

Häri ligger en stor del av Arnolds styrka: att spela på publikens förväntningar om hur historien ska utvecklas vidare och sedan gång på gång ge oss fel. Tills vi, när vi slutligen slappnat av och pustat ut och det nästan är för sent, till vår stora besvikelse, ge oss rätt ändå. Men inte för en sekund sitter vi säkra i biofåtöljen.

En fråga som dyker upp är: Vilka möjligheter har dessa kvinnor att leva som 100%-are?