Min nya drog... ljudböcker! Vilken är din?

Jag halvligger på sängen och läser ”Fem på rymmarstråt” av Enid Blyton. Jag uttalar hennes namn som det skrivs. ENID BLYTON. Jag läser om barnen som ständigt möts av äventyr, som äter burkskinka så jag blir alldeles hungrig. När jag är elva har jag nog läst alla Fem-böckerna, eller i alla fall nästan. I böcker som skrivs eller skrevs för slukaråldern, fanns det många serier. 

Ett barn börjar läsa, börjar gilla figurerna i dem och fortsätter läsa om Kitty eller Biggles, eller Sune, Harry Potter eller Mumintrollet. Gestalterna i böckerna blir till vänner, personer jag bryr mig om, och även om en massa saker inte riktigt stämmer, som att personerna i böckerna inte tycks åldras (förutom i Harry Potter, som skrev långt senare och har en lite annan karaktär).

Det är något med igenkänningen och spänningen, något som för mig tillbaka till Anne på Grönkulla eller som, några år senare får mig att läsa Triologin om härskarringen tre gånger, varav en på engelska. Ju mer komplicerad värld författaren skapar, desto större blir känslan av att varje läsning ger en ny dimension, eller att jag lägger märke till något nytt (dock orkade jag aldrig egentligen ta mig igenom alvernas långrandiga sånger, och jag tror jag hoppade över avsnittet om Tom Bombadill, åtminstone en av gångerna.)

När jag var barnledig med ett av barnen läste jag allt som Henning Mankell dittills hade skrivit. Det var både bra och dåligt. För jag läste böckerna så tätt in på varandra att det nästan kändes som att jag tjuvkikade in i hans liv. Miljöerna blev allt mer bekanta, liksom persongallerierna. Ibland la jag till och med märke till små fel som hans redaktör antingen inte lagt märke till eller medvetet låtit vara kvar. Följden av just det var att jag knappt läst en rad av Mankell av det som har skrev efter 1995. En annan gång läste jag alla böcker jag hittade av Knut Hamsun, inför en intervju med Jan Troell, som då hade gjort en film om norrmannen. Det var som att jag var mer inläst på Hamsuns litteratur, än den fina regissören.

Ibland har jag låtit böcker ligga, jag har slutat mitt i, för att det varit för spännande, eller för blodigt eller för att jag varit rädd för att någon av huvudpersonerna skulle dö. Och sedan, månader senare har jag fortsatt, för jag vill ändå veta. Så var det att läsa trollkarlen Richard i ”Sanningens svärd” - en värld skapad av Terry Goodkind. Något fick mig att vilja veta mer, att fortsätta, att ta mig igenom våldet som ibland ingående skildrades.

Sedan en tid är jag en flitig ljudbokslyssnare. Och jag märker min tendens till att läsa böcker som jag ser teveserier. Det är härligt med en bok som väcker gensvar i mig, och som leder till att jag antingen vill följa författarens bokresa, eller de huvudpersoner som författaren skapar. Elisabet Nemert har till exempel nya huvudpersoner i varje bok, medan kriminalromansförfattare som saliga Sjöwall & Wahlöö, Henning Mankell, Jussi Adler-Olsen eller Lars Kepler, där persongalleriet går igen.

Nyss började jag, för första gången, lyssna på Kepler och Hypnotisören - Black Edition och nu är jag i gång med nästa bok i serien, Paganinikontraktet.

Trots att jag har en delinvändningar mot den första boken, är det som att jag inte kan hålla mig, utan bläddrar omedelbart vidare till nästa bok i serien, det blir nästan som en drog, jag vill fortsätta in i de där världarna, se vad som händer, men också förstå hur böckerna är uppbyggda. Hur viktiga är detaljerna? Kommer författaren tillbaka till dem? Så i morse var jag så nära att börja lyssna på John Ajvide Lindqvists nya ”icke millenium-bok” ”Skriften i vattnet”, men, kunde inte riktigt, för jag bara måste ju fortsätta med Kepler… åtminstone denna bok.

Jag är glad när en bok ibland står mer självständigt. Det är denna läsupplevelse jag ska få. Det som ska berättas ryms mellan just dessa pärmar. Jag behöver inte läsa ytterligare 5000 sidor. Bland årets läsupplevelser hittills finns ”Skogen där stjärnorna slocknar” av Kristin Harmel och numera tillhör jag också en av de många som läst ”Där kräftorna sjunger” av Delia Owens (en av de mest sålda böckerna i Sverige häromåret).

Så ibland, mitt i en serie, så sliter jag mig därifrån, jag går ut ur det rummet och går in i ettorna. Båda sakerna är sköna, men på lite olika sätt.

Vad älskar du att läsa? Vad gillar du att lyssna till?

Du kanske kan locka mig att hitta något nytt?

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer