Spökskrivare.

Det är sommarvarmt i stan. Sommarbarnen är någon annanstans. Det är fotbolls-VM. Personalen inne på biografen Saga i Stockholm vet att de inte kommer att slå kassarekord den här kvällen.

Tre biljetter är köpta när vi kommer. Vi är fem. Och vi kom att utgöra lite mindre än hälften av publiken.

Inne i salongen är det nästan som att det är vårt vardagsrum. De andra är som gamla wallenbergare, de syns men hörs inte. Men vi hörs. Vi skrattar högt. Vi låter när det är spännande. Vi är verkligen där med alla våra sinnen. Ibland viskas det också, diskret, givetvis, vi vet ju att vi inte är hemma och ville inte störa de tysta mössen. Men ibland behövs lite ledning om vem som är vem i storyn.

Jag kom dit utan att riktigt ha registrerat vad filmen hette. Den hette något med spöke och jag tänkte att det väl var ytterligare något på temat någon som har kontakt med de döda. På en direkt fråga hade Albert sagt att det inte var en vampyrfilm. Och att hans pappa hade gillat den. Mer än så brydde jag mig inte om att ta reda på. Det viktiga var att gå på bio tillsammans med barnen och Emelie.

Och filmen började direkt, utan förtexter, så jag fick ingen ledning där.

Medelålders man får i uppdrag att spökskriva politikermemoarer efter det att den dittillsvarande författaren dött under något mystiska omständigheter.

Jag skulle nog ge filmen en 4- på en femgradig skala (eller blev den tiogradig på det här sättet?). Det visade sig när eftertexterna kom att det var Roman Polanskis senaste.

Och även om Pierce Brosnan är en förskräcklig skådis… han har inte blivit bättre sedan Remington Steele tycker jag… men rollen som lätt arrogant före detta brittisk premiärminister passade honom överraskande bra… Ja trots det, så var den bitvis riktigt njutbar. Och där fanns ett mysterium med oväntad upplösning… Svaret kom liksom på sista raden. Kul.

I någon scen skrattade jag hysteriskt, när spökskrivaren mer eller mindre tvingas i säng av expremiärministerns försmådda fru.

Nåväl. Just nu är även jag spökskrivare. Och det fanns faktiskt några likheter. Alltså saer som jag kunde känna igen (och då handlade det varken om makt, korruption eller ond bråd död)… utan själva det där spöskrivandet och att ta vid efter någon annan.

För ett par år sedan tog jag en sådan stafettpinne. Jag höll i den i flera månader, villkoren var oklara… och nu ligger väl pinnan någonstans och skräpar. Någon bok har det inte blivit.

Nu sitter jag med ett projekt som bygger på en redan utkommen och väl såld bok… jag ska göra den nya versionen sexigare och mer journalistisk. Precis som filmens spökskrivare behöver jag förhålla mig både till det som redan är skrivet och till de officiella författarna.

Denna gång känns det väldigt väldigt bra. Jag får relativt fria händer och klara besked. På sådana villkor spökskriver jag gärna mer. Men vill gärna ha något slags cred för det… Jag vill både synas och höras.. om än i bakgrunden.