Surhet.

Tillhör du dem som surar ofta?

Hur påverkar det i så fall din relation till andra?

Vad skulle hända om du surar mindre?

Jag läser Helena von Zweigbergks utmärkta roman Ur vulkanens mun, som handlar om ett äktenskap på sammanbrottets gräns. Den är delvis jobbig att läsa. Hur har paret hamnat där i surheten efter femton år tillsammans? Vad är det som gör att det tycks dem omöjligt att kommunicera rakt och ärligt? Vad är det som gör att ängslighet studsar mot surhet och ilska?

Så kommer en av de där dagarna då jag är arg. Då jag ser en massa fel, då jag undrar vad det är för läxa jag ska lära mig i mitt liv. När jag tiger ett tag. Eller svarar lite avmätt. Då det är omöjligt för maken att inte lägga märke till att något inte stämmer.

Jag går och bär på ilskan, jag härbärgerar, och även om jag väljer att inte utagera den så osar jag liksom otillfredställelse. Han ställer försiktiga frågor som : Vad tänker du på? Och jag svarar snett, alltså svarar något allmänt, som visserligen är sant, men som egentligen besvarar hans fråga. Eller så säger jag att jag är arg, men att jag inte vill tala om det just nu.

Och så händer det magiska. Vid en tidpunkt, det brukar inte gå jättelänge, så börjar vi prata. Den gordiska knut som har upptagit mig, som har synts mig omöjlig att lösa, löser vi tillsammans, kanske inte genom ett Alexanderhugg, men genom att stanna upp och faktiskt lyssna på varandra.

Jag tänker på Anna och Mats i von Zweigberks roman. De som inte stannar upp och lyssnar. Och på Anna som väljer att i hög grad leva i en fantasivärld (boken är skriven ur hennes perspektiv) medan det mesta rämnar runt dem och barnen får ta smällarna och till slut skriker: Jävla mamma! Och inte ens det räcker riktigt för att väcka henne, eller för att väcka dem, eller för att väcka deras relation. De tycks rädda för det mesta och kanske mest av allt för att säga som det är, att vara sig själva, att känna hur de duger.

En metod som vi använder då och då är femminutare. I fem minuter var har vi den andres fullständiga uppmärksamhet. Medan den andre lyssnar aktivt får vi tala till punkt. Oftast räcker det för att lösa gordiska knutar, eller för att upptäcka att den gordiska knuten egentligen var något litet. Som en längtan efter ömhet, som en längtan efter en kram, tja, ett behöv av bekräftelse.

Hur många lever i relationer som i Ur vulkanens mun? Få hoppas jag. Ganska många tror jag. Det är ett av skälen med att jag driver den här bloggen och coachar kring lust och liv. Kommunicera mera. Släpp citronerna.