Ska vara frivilligt! Sitter och läser Sydsvenskan nu på morgonen. Stannar till för en artikel som börjar så här: ”Det där är min dott...
|
Ska vara frivilligt! |
Stannar till för en artikel som börjar så här:
”Det där är min dotter och hennes man. Han är helsvensk. Mina barn har fått gifta sig med vem de vill. Jag har befriat dem. Shahnaz visar stolt bröllopsfotona på väggen. Med risk för livet lämnade hon en man hon giftes bort med som barn.”
Det är Sydsvenskans Maria Werner, utmärkt redaktör för In-på-livet-sidorna som har gjort reportaget om kvinnan (med fejkat namn) som själv blev bortgift mot sin vilja som tonåring, men som så småningom bröt sig loss och nu med stolthet kan se att hennes barn nu kan välja partner efter egen fri vilja.
Håren reser sig när jag läser reportaget i Sydsvenskan. Min 16-åriga dotter reagerar lika starkt. Visserligen är Shahnaz barn giftasvuxna vid det här laget. Hennes eget tvångsgiftermål ligger antagligen mer än tjugo år tillbaka i tiden. Och det är underbart att hon, trots hugg och slag, har lyckats bryta det sociala arvet. Eller kulturens krav, om man så säger. Men ändå gör det så ont att veta att det fortfarande förekommer att föräldrar på många håll fortfarande bestämmer något så livsavgörande som vem deras barn ska dela sina liv med.
Och jag kommer att tänka på att vi i gårdagens
Samtal om lust och liv här hemma i de trygga sofforna i radhusområdet i Malmö också kom in på det där med arrangerade äktenskap. Att det inte är så himla länge sedan, några generationer bakåt, sedan det var kutym även här hemma.
Min dotter påminde om en scen i filmen
Jalla Jalla där den libanesiska fadern har parat ihop sonen med en passande brud åt sonen, som är kär i en svensk tjej. Och pappan berättar att hans eget äktenskap var arrangerat, men att de hade lärt sig att älska varandra.
Och visst så kan det vara. Det finns säkert exempel på arrangerade äktenskap där kärlek lyckas växa fram, där äktenskapet blir mer än en ekonomisk enhet som ska producera ättlingar. Men hur många offrar man på vägen? Hur många lever eländiga liv tillsammans med partners som de inte alls skulle välja själva? Shahnax berättar i Sydsvenskan om hur hennes make var sjukligt svartsjuk och höll henne inlåst de två första åren av äktenskapet och sedan blev det inte mycket bättre.
Jag är helt emot arrangerade äktenskap, tvångsäktenskap, flickor som blir bortlovade som småbarn, när andra bestämmer över något så viktigt i ens liv. Vill vi ha mer kärlek i världen tror jag det är viktigt att vi själva får välja partner. Och ibland blir det fel över tid och vi har också möjlighet att välja om. För ett äktenskapslöfte går faktiskt att upphäva. Ingen ska behöva vara livegen.
Kärleken är större än fångenskap, ägande och krav på varandra. Kärlek är en universell kraft, det största som finns. Så skönt att Shahnaz lyckades sätta sig över de tvingande föreställningarna och kulturella trångsyntheten och valde sitt eget liv!
Tack Maria Werner för den tankeställaren.
Javisst är det förfärligt med arrangerade äktenskap, men det gäller säkert även för mannen/pojken. Vi har fokuserat på den kvinnliga sidan av problemet, men jag tror inte att "alla" män/pojkar tycker att arrangerade äktenskap är att föredra. Det sociala arvet är otroligt starkt och att bryta det är jobbigt. Ponera att det är en ung man som vill ha en stolt, självtänkande, självgående, självständig kvinna vid sin sida. Men föräldrarna har kommit överens med ett annat föräldrapar att deras dotter är en perfekt svärdotter. Flickan är blyg, tystlåten, foglig och väldigt söt. Tror ni att den unge mannen är lycklig över föräldrarnas val?? Jag tror att de båda unga finner sig i föräldrarnas val och gör livet svårt för varandra (omedvetet). Det är förödande för vår mänskliga utveckling till bättre individer om gamla värderingar skall gälla. Gamla värderingar hör till den tiden när de gällde och hade en relevans i samtiden.
SvaraRaderaDet är ett gigantiskt jobb att få de gamla o medelålders att låta ungdomarna ta sina egna beslut, gärna vägledda av någon förståndig äldra mentor.