Fasan för rigiditet.

Rigid logik. Jag kräääks! (Heja, tjejen!)

Tänk dig att du står med resväskan utanför ditt hem på din 18-årsdag.

Du vet att du inte bara lämnar ditt hem, utan också detta sätt att leva.

Tänk dig spänningen, förväntningarna, oron och rotlösheten.

Tänk dig att få börja om på nytt, till ett fritt liv den dag du blir myndig.

I går mötte jag en kvinna som gjorde det valet.

I går fick jag alltså en levnadshistoria till livs som stannade både i mitt hjärta och i mitt sinne. Det släpper inte riktigt taget.

Jag ser flickan som redan ganska tidigt visste att hon växte upp i en rigid miljö, en miljö som hon skulle lämna så fort hon hade chansen. Jag kan tänka mig att hon räknade ner dagarna till sin 18-årsdag då hon äntligen skulle vara självbestämmande.

Och jag ser för mig hur det är att under lång tid leva i en miljö som känns fel, innestängd, med regler som hon utåt måste förhålla sig till, men som hon inombords revoluteradeemot. En miljö som inte tillåter avvikelser från den rätta läran.

Och jag ser för mig 18-åringen som står med två resväskor och ska börja leva sitt eget liv och kommer ut i en värld vars spelregler är relativt okända för henne. Där hon måste hitta boende, nya vänner, försörjning och där ALLT bakåt är avklippt.

Alltså både alla dessa möjligheter och sedan vetskapen om att det inte finns någon väg tillbaka.

Nu har det gått nästan 30 år sedan den dagen och kvinnan är en vacker, framgångsrik, reflekterande, grundad person i sina bästa år. Det var knappast tack vare uppväxten. Livet fick hon liksom fixa till själv.

Flickan var så klart en modig person, en kraftfull person, annars hade hon nog varken kunnat eller klarat att bryta sig loss från sin uppväxtmiljö. Och det är härligt att se henne i dag.

Det som fastnar mest i hennes berättelse är det där med rigiditeten. Banden bakåt var verkligen avklippta. När hennes mamma dött fick hon nådigt tillstånd att närvara vid begravningen. Det är enda gången hon mött sin pappa under alla dessa år. Och nu är han också död.

Just den här kvinnan växte upp i en Jehovs vittnen miljö (men det hade lika gärna kunnat vara en annan rigid miljö). Det var en strikt miljö med stränga regler. Där det exempelvis var förbjudet att dansa och dricka alkohol. Jag har träffat andra barn till Jehovas vittnen som också talat om det där med att dansen var syndig och dans blev viktigt sedan de brutit med sina föräldrar.

Det jag tycker är så grymt är hur man i de fall jag känner till handskas med avhoppare. För församlingen (eller vilken benämning de använder) är avhopparna som döda. Ingen som helst kontakt tillåts.

Jag mår illa av den typen av rigidigtet. Jag mår illa när någon säger sig äga ”sanningen” och att det då bara finns en sanning och det är den som personen står för. Jag mår illa när människor anser sig veta vad som är bäst för andra. Jag mår illa över dem som väljer att använda ett slags mentalt våld för att tvinga de sina till lydnad. Jag mår illa över grupper som ser sig för mer än andra, som likt sekter säger sig känna till stora hemligheter som inte får spridas till andra, som försöker skapa en situation där gruppmedlemmarna känner sig upphöjda, på bekostnad av andra.

Och ibland tänker jag på allt det skit som förekommer inom de där heliga murarna. Jag säger bara Knutby.... mord i kristi namn liksom... det finns ju stora risker med att bara umgås med de sina, världsbilden kan bli skruvad... och finns det karismatiska personer inom kretsen verkar vad som helst kunna hända.

Vi måste stötta dem som vågar lämna de där miljöerna!

Jag gillar öppenhet, att lära av varandra, att sprida kärlek och idéer…

Jag har säkert själv varit rigid vid tillfällen (och jag har ju en hyfsad rigid inställning till rigiditet…), jag har själv suttit på mina höga hästar – och det är kanske därför jag reagerar så starkt.

Må alla få vara fria att uttrycka sig och handla som de vill. Låt ingen sätta murar runt människor. Låt kärleken flöda.