Speglarna runt mig.

Framför spegeln (Edouard Manet, 1876)

Mamma, det är du som har förändrats.

Charlotte, du är så disciplinerad.

Charlotte, det är sånt lugnt runt dig nu för tiden.

När jag mediterade för en stund sedan blev jag plötsligt medveten om hur viktigt det är med speglar. Och då kanske du tänker på att det är bra att stå och titta på avbilden av dig själv. Och visst, det är väl bra att göra det ibland.

Fast just nu tänker jag på en annan slags speglar. De människor som speglar mig i något de säger. De som gör mig själv tydligare för mig själv – även om det kanske inte var deras avsikt.

När jag tittar mig i en vanlig spegel är det ganska lätt att se, men det är inte alltid lika lätt att höra en spegling. Det kan bero på alla möjliga saker, som att speglingen är något som är jobbigt eller obehagligt att höra… eller på att speglingen är så fin att den är svår att ta emot.

Nu ska jag berätta om tre speglingar jag hört under senare tid. Antagligen är det flera jag har missat….

I Thailand mötte vi kära vänner från Malmö, ett par med en liten solstråle till son. De tittade på mig och sa: Du har verkligen utvecklats sedan vi lärde känna dig. Jag hörde det och kände värmen från dem. Och min nyfikenhet väcktes.

Någon timme senare, i havet, stod jag och kvinnan i familjen med vatten upp till midjan och jag frågade om hon ville konkretisera. Och hon sa bland annat det där med lugnet, med att jag utstrålar större medvetenhet och att jag känns ”renare” än tidigare, delvis beroende på att jag slutat röka.

Intressant. Visst vet jag att jag utvecklas (eller invecklas) på olika sätt, men eftersom jag lver med mig själv hela tiden är det ju svårt att se det klart.

När vi kom hem från semestern, så kände jag mig så extra vänligt inställd till alexander och jag sa flera gånger hur gullig han är på olika sätt. Och så klämde jag i med: Vad du har förändrats sedan vi kom hem. Det var menat som lite skämtsamt. Då tittade Stella på mig och sa: Det är inte Alexander som har förändrats, det är du!

Point taken.

Stella har ju alldeles rätt. Resan har gjort mig lugnare (åtminstone tillfälligt…), minder gåpåig och huggig och just nu har jag mer tillgång till min essens än tidigare. Tack Stella för den speglingen.

Så i helgen hade vi vår workshop Ingen skam i kroppen i Göteborg. På lunchen satt vi och småpratade om vad vi gör och så. Och jag sa bland annat att jag bloggar en timme varje morgon. Då säger en underbar väninna: Charlotte, du är så disciplinerad.

Och det har hon ju rätt i. Det är sällan jag tänker på det själv. Jag mediterar (praktiskt taget) varje morgon och så bloggar jag ju. Det finns en del annan disciplin i mitt schema också. Kanske har jag inte använt det ordet själv så mycket, eftersom det har haft en något negativ klang för mig. (Jag kan se en hård lärare med pekpinne framför mig.) Men det finns ju olika varianter av disciplin.

Vilken var den senaste spegling du fick? Hur tog du emot den?