Surdegar.

Hemma i kylskåpet har jag en surdeg som föddes i San Fransisco 1975.

Det känns rätt cool och bröden brukar bli goda.

Lika kul är det inte med surdegar som jag skapar själv… genom att vänta med agera.

I förra veckan skrev jag om hur jobbigt det blir när jag låter bli att öppna mejl. När de potentiellt otäcka mejlen växer och bara blir större och till slut känns det nästan omöjligt att öppna dem.

Andra rapporterar till mig om liknande förhållande till telefonen (och somliga känner igen sig med mejlen).

Jag vet ju att mejlet kostar mig en väldig massa energi så länge jag låter det ligga där. Det oroar mig och ger mig dessutom dåligt samvete… för har någon för mig viktig person skickat ett mejl, så ligger det ju nästan alltid i sakens natur att jag bör besvara det.

Ungefär samtidigt som det förra inlägget publicerades kollade jag mejlet. Det var inte farligt alls. Och jag insåg att jag en gång lagt energi på luft.

En dag senare kom Magnus Arvidson från produktionsbolaget Filt för att göra en radiointervju med mig på temat Skam. Det ska ingå i den (i mitt tycke eminenta) radioserien ”Oförnuft och känsla” som kommer att sändas i augusti 2011.

I intervjun ingick att Alexander och jag skulle göra en övning, där jag fick titta närmare på min skam. Och jag tog upp det där med de otäcka mejlen. För det finns en koppling till skam där… dels skäms jag för att jag inte öppnar dem, jag skäms för min rädsla, jag skäms för att jag inte svarar, jag skäms för att jag genom att inte öppna riskerar en viktig relation. Etcetera.

Så jag fick blunda, gå in i kroppen och känna var skamkänslorna befann sig i kroppen. Väldigt snabbt blev jag en liten rädd och frusen fyraårig flicka som satt i min flicksäng och var rädd att bli utskälld av pappa.

Varifrån kom hon, helt plötsligt?

Och kanske är det ungefär vad som händer när allt stannar till och det bara inte går att öppna det där mejlet. Automatiskt förvandlas jag till den där lilla skrämda fyraåringen. Och som barn handlar det om att överleva (oftast bildligt) och rädslan var kanske naturligt då. Men mig tjänar det inte särskilt bra att bli fyra år varje gång den sortens rädsla jag ska öppna ett inbillat farligt mejl.

Så denna vecka har jag tagit tag i surdegarna innan de hunnit jäsa. Och naturligtvis har livet gett mig möjlighet att träna omgående. Jag har fått mejl som jag har anat kunnat vara otäcka. Jag har omedelbart öppnat dem. Och ett par av dem hade faktiskt ett jobbigt innehåll (för det kan ju också hända). Och då har jag påmint min fyraåring om att jag är vuxen och kapabel nu, och så har jag agerat direkt. Och det har gått så himla bra.

Och när jag agerar istället för att sitta rädd för det okända, så får jag så oerhört mycket energi. Jag vet verkligen att detta är min melodi. Att jag genast ska ta tag i det som kan bli en surdeg. Och för det allra mesta så visar det sig att det jag oroat mig för inte var så farligt och ibland är det något som är jobbigt, och när jag tar tag i det, så visar det sig att det inte heller är så farligt.

Wow!

Vad undviker du att göra? Och vad skulle du kunna göra för att komma igenom det?

Nu ska jag strax åka till  Skeppsudden och ha  en underbar helg med underbara människor.