Om konsten att skuldbelägga.

När lade du skuld på någon annan senast?

När sa du att något du gjorde var någon annans fel eller sa att någon i din omgivning bar skulden för att du mådde dåligt? 

Och när var du senast med om att någon försökte skuldbelägga dig?

Vi är nog rätt bra på det där med skuldbeläggning. Och jag önskar att vi kunde minska på den ovanan.

Vi lever i ett samhälle där vi gärna skyller på andra. ”Det är ditt fel att…” Det används också positivt: ”Du får mig att känna mig som en underbar kvinna…”

Skuldbeläggning och det omvända handlar om att smita ifrån ansvar. Att lägga ansvaret på någon annan, för att du mår bra eller dåligt, för dina val, för dina känslor… Du kan fylla på listan, de kan bli hur lång som helst.

Det är ett oskick att lägga över ansvaret för hur jag mår på någon annan. Men vi är så vana vid att göra det, att vi ibland glömmar bort vad det faktiskt handlar om.

Jag tror att ett av de viktigaste skälen bakom att skuldbelägga någon annan är rädsla. Och frågan är om det är någon annan som ska bära min rädsla? Vad skulle hända om jag istället bar den själv?

Det är också jobbigt att ta emot en massa skuldbeläggning. En annan människa är rädd, orolig, arg eller något annan stark känsla och lassar över det på mig (eller dig) för att lätta på det egna trycket.

Jag behöver träna på, d

u behöver träna på, jag tror de allra flesta behöver träna på att ta hand om våra egna känslor och inte lassa över dem på andra.

I relationer är det inte ovanligt att den ena säger: ”Om du verkligen älskar mig så skulle du (inte)…” Det är både en skuldbeläggning och ett försök till manipulation. 

I skuldbeläggningens natur ligger att vi försöker få den andre att ändra på något, känna dåligt samvete… komma i underläge. Genom att lassa över på någon annan minskar trycket på oss själva och i rätt dåliga fall så kan vi känna att vi själva växer och sätter oss över den andre.

Det är intressant att bryta de här mönstren. När jag upptäcker att jag är på väg att säga ”Dumma dej… det är ditt fel… du gör att jag känner…” etc så försöker jag stoppa mig, innan och istället äga min känsla.

Ett bra sätt är att använda sig av Jag-budskap. Istället för att säga: 

”Du gjorde mig så ledsen genom att åka i väg på kursen i personlig utveckling” 

eller ”Om du verkligen älskade mig så skulle du inte åka på den där kursen” 

kan du säga:

”Jag känner mig ledsen, för att du är borta på kurs. 

Jag är rädd för att din utveckling ska påverka vår relation.”

Den andra sidan av myntet är att ta emot skuldbeläggning från någon annan. Det kan vara jättetufft med någon som öser din rädsla och frustration över mig och försöker göra mig ansvarig för hans eller hennes känslor. Tidigare valde jag väldigt ofta att be om ursäkt, att försöka ställa till rätta… och kände verkligen hur jag var skyldig till den andres känslor.

I dag kan jag allt oftare säga: ”Det där är dina känslor och du får ta ansvar för dem själv.” Vänligt men bestämt. 

För mig är det något jag behöver träna mycket på. Det är svårt för mig att säga att den andra ska ta eget ansvar, för en röst inom mig kan varna mig för att göra det. ”Han kanske inte kommer att gilla mig om jag inte tar på mig skulden.”

Relationer blir renare, ju mindre skuldbeläggning som återstår.

Det är också fantastiskt när människor klarar av att ta emot ett

jag-budskap utan att försöka skuldbelägga. I går gav jag en person feedback på att jag kände mig lite besviken för att något inte blev som jag hade förväntat mig att det skulle bli. 

Och svaret blev: VARM KRAM och tack för din feedback. Jag älskar din ärlighet!

Wow, liksom! (Det behöver alltså inte vara livsfarligt.)

skuld, skuldbelägga