charlottecronquist

Film: Våga tala om de mörka sanningarna.

I förra veckan när Maja var här låg vi en kväll i varsin soffa och tittade på en film som visades på en av reklamkanalerna. Det sk...



I förra veckan när Maja var här låg vi en kväll i varsin soffa och tittade på en film som visades på en av reklamkanalerna.
Det skulle vara något slags romantisk komedi.
Och det visade sig att filmen, som hette ”Georgia rule” eller ”Alla ska leva enligt Georgias regler” hade oanade djup.

En 17-årig tjej som bor i Kalifornien och som levt vilt de senaste åren blir bestraffad av sin mamma på ett utstuderat sätt. Hon tvingas bo med sin mormor i en liten mormonhåla i Idaho. Mamman hade själv flytt både den lilla stan och sin bestämda mamma så fort hon kunnat för att inte återvända. Förrän nu alltså, med sin vilda dotter.

Ganska snart visar det sig att mamman har egna problem, som ett latent alkoholmissbruk och det visar sig att den vilda dottern i omgångar fått ta hand om sin fulla mamma.
Allt medan livet i den lilla hålan rullat på ungefär som vanligt. Med social kontroll och massor av regler.

Den unga tjejen märker snabbt att mormors regler är tuffa. Som att kommer man inte till maten som serveras en exakt tid, ja då blir det ingen mat. Det är också förbjudet att säga saker som ”Åh, herre Gud vad roligt…” eftersom det är att häda. Och så vidare.

Vi ser en sträng mormor, spelad av Jane Fonda (lysande) och anar hennes varma hjärta. Hon är inte bara regler och allt eftersom filmen går, ökar förståelsen för varför hon valde ett liv med stränga regler och varför hon inte vågade visa sin dotter hur mycket hon älskade henne. (Eller kanske snarare trodde att dottern skulle förstå att reglerna var ett sätt att säga: ”Jag älskar dig”.)

I filmen möter vi utbrott, försoning, hat, kärlek, förståelse, medkänsla… ja verkligen massor av känslor och det som berörde mig var att den vågade gå djupare än amerikansk film brukar, speciellt komedier.

För i den här familjen finns en mörk hemlighet. Styvpappan har förgripit sig på sin stydotter regelbundet under flera år. Han slutade inte förrän hon hotade att döda eller avslöja honom. Om det vet ingen. Inte mamman, som kanske är upptagen av sitt eget elände och inte heller mormodern, som ingen verkar ha brytt sig om att ha kontakt med under flera år. Det är en stor hemlighet mellan en man i maktställning som utnyttjat en ung flicka som är i beroendeställning.

Och så händer något. Flickan är upprörd över något och ”råkar” säga att hon blivit våldtagen i flera år. Hon säger det till en man som är nära familjen. Han berättar för mormodern. Flickan förnekat. Mamman kommer. Flickan förnekar. Men mormodern vet att det hon sagt var sant…

Och jag gillar det där. Att våga ta upp saker på ytan, hur obehagliga de än är. 
För på vilket sätt besparar dottern sin mamma något genom att behålla hemligheten om övergreppen? Att inte säga något är bara en kortsiktig strategi. 
För vad är värre: Att leva lyckligt ovetandes om att ens man begår övergrepp? 
Eller att veta att ens man begår övergrepp och ha möjlighet att agera? 
Vad är lyckan i att leva i okunskap värd?

Related

kärlek 5985556599861292909

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item