Tankar på en mässa.

Jag sitter på Noliamässan i Umeå. 
 Och funderar på i vilka sammanhang vi ”går hem”. 
Här är det uppenbarligen lättare att köpa renkorv och fiskespön än att köpa min bok ”Ingen skam i kroppen”. 


 Jag sitter i ett hörn av den här vidunderligt stora mässan. Sveriges näst största sägs det. I närheten av vår hörnmonter, som många liksom smyger förbi, finns män som säljer fiskeprylar och män som säljer gevär. 


Det känns nästan lite lustigt. Tänk om det var tydligt för besökarna att det vi ”säljer” är kärlek. Fast jag inser att det inte riktigt syns. 


För att ”stå ut” här, alltså för att synas kanske vi skulle ha haft stora skyltar med texten: ”Här finns kärlek” eller något i den stilen. Eller ”Vi hyllar gudinnan”. 


Alltså vi kanske skulle ha någon stor blaffig text som är tillräckligt provocerande för att locka människor att stanna till – och om inte annat ifrågasätta vårt budskap, eller nyfiket närma sig oss. 


Nu ser de två små bord med infomaterial och sju vackra vaginartstavlor signerade Alexander. Det är som att vi är här, men som att vi ändå är lite osynliga. 


Och av någon anledning (vilken?) så är mina stämband halvt kaputt. Det som typ aldrig händer mig, händer mig nu. Jag försöker spara rösten så mycket som möjligt och vill mest bara tala under själva föreläsningarna. Och det gör mig så klart lite handikappad och jag hamnar lite grand i en känsla av hjälplöshet och jag skulle behöva hjälp… 


Vi är ju här på Stora Nolia för att det känns så viktigt att visa ett kärleksfullt alternativ för människor. Vi erbjuder en väg till ökad självkännedom och ökad njutning i livet. Och för mig finns inget kontroversiellt i det. 


 Och tänk jag sa fitta i radio. Jag blev intervjuad av Åsa Sundman på Radio Västerbotten i direktsändning och hon lockade mig att säga fitta två gånger. Det kändes rätt bra faktiskt. Vem hade kunnat ana det för femton år sedan då jag rodnade bara jag hörde någon säga det ordet. 
Tänk så mycket som har hänt i mitt liv sedan dess! 


Och det är lite kul. Jag sitter här med mina fina reklamlappar, böckerna och vaginartstavlor. Och så kommer det barnfamiljer förbi och något barn frågar: Mamma, vad är det här. Och mamman tittar förskräckt på tavlorna, tar barnet i handen och säger: Kom nu, så går vi. 
Rätt underhållande faktiskt!