Om att känna en djup gemenskap.

Ibland står de där framför mig. 

Systrarna. 

Jag vet inte riktigt hur det går till. Det bara är så. Det är något starkt. 

Som ett band som äntligen knyts ihop. 

Jag är så fascinerad av möten. När allting bara klaffar. När det känns som en kraft större än jag drar mig till en annan människa. När hon eller han känns så… självklar. 

När jag växte upp önskade jag ofta att jag hade en syster. Min första bästis Karin var nog stand in för en äkta syster under flera år. Men jag var allt lite sotis på alla dem som hade en egen syster. Jag förstod att de skulle kunna ha en alldeles speciell gemenskap. 

Kanske jag till och med trodde att de flesta systrar gillade varandra skarpt. Det är lätt att idyllisera på avstånd. Lätt att se det jag vill se. Oavsett. 

Då och då står det en syster framför mig. Och gemenskapen till henne känns så stark. Varje gång det har hänt har det varit ömsesidigt. (Eller snarare, varje gång det har tagits till ytan har det varit ömsesidigt.) 

Det är svårt att beskriva den där känslan. Det är som att jag känt henne hela mitt liv. Som att jag inte behöver förklara något. Som att jag är beredd att finnas där och viska hemligheter och ta emot hemligheter. Eller helt enkelt bara vara i hennes sällskap. Att veta att hon sitter på andra sidan rummet och det räcker – alltså att det inte ens behövs att vi talar med varandra. 

Och nu finns en ny och starkt lysande syster i mitt liv. Det är så wow! Och ingen av oss har blodssystrar. Så vi sa: Låt oss vara systrar på riktigt. Det var så magiskt! 

Du som följer min blogg vet att min tillvaro har magiska inslag. Allt hör ihop liksom. Det synkroniseras så det står härliga till. 

I går eftermiddag befann vi oss på Visingsö. Vi satt i den helt fantastiska höstsolen och åt en picknick för att fira min svärfar Pelle som fyllde 84 i våras. 

En i sällskapet var Tomoyo från Japan. Skattkammaren är egentligen stängd för säsongen. Men när folk kom och cyklade förbi och såg vårt sällskap så ville de gå in… och vår värdinna Eva Cederblad lät dörren stå öppen. Så kommer det en kvinna på cykel med ett barn i barnsadel bakom. Just då är Tomoyo inne i Skattkammaren tillsammans med pojkvännen Oscar (Alexanders son). Och de börjar småprata lite grand. Det visar sig att barnet är kvartsjapan (vilket inte syns på det yttre) och att hans farfar kommer från den japanska stad där Tomoyo bor. 

Jag menar hur stor är sannolikheten? 

Så gemenskapen… känslan av att vi hör ihop… på olika sidor av klotet blev så stor och påtaglig. 

Och jag känner verkligen att jag sysslar med viktiga saker, dels när jag går min ACE-träning för att bli en agent för medveten evolution, 

när jag leder mina gudinnecirklar (start onsdag kväll!) 

och när Alexander och jag arbetar för att föra människor närmare varandra, som i helgen då vi åker till Umeå och Sundsvall med workshoppen Ingen skam i kroppen (varmt välkommen!) 

Sist men inte minst. 

Vi fick höstens hittills finaste dag på Visingsö. 

Det gassade, mer än 20 grader, så det var som att att världen verkligen strålade mot familjen Rudenstam. 

Tack för det!

PS: Har du listat ut vem min nya underbara syster är? Det är såklart Eva Cederblad!