Åh, så pinsamt!

 Vilken är din toleransnivå för pinsamheter och hur pinsam vågar du vara själv? 
Och framförallt, vad är pinsamt för dig. 
Enligt webbplatsen pinsamhet.se toppar pruttar, rapar och diverse toalettljud pinsamhetslistan. 




Länge var mitt liv kantat av pinsamheter och skam. Och fortfarande har jag en ganska låg toleransnivå för pinsamheter. 
Men då handlar det inte i första hand om pruttljud eller fislukt. 
Nej, det handlar mer om det pinsamma i att göra bort sig. 
 När en person är pinsam på scen, film eller teve, så kan jag nästan rodna å personens vägnar och ibland vill jag bara lämna rummet (eller så zappar jag bort kanalen från teven). 
 Ett av mina paradexempel på pinsamheter jag reagerar på är rollfiguren George i teveserien Seinfeld. Hans karaktär bygger just på pinsamhet och ibland kan jag skratta åt det… men ofta fastnar skrattet i halsen. 

Jag tror att det handlar om att jag liksom placerar mig i Georges och hans omgivnings situation och känner det pinsamma inpå bara skinner. 
 Ibland brukar mina nära ta fram youtube-klipp som handlar om dåliga förlorare. 
Människor som verkligen är pinsamma i teve. 
Också där blir mitt skratt något nervöst… Kanske för att jag sätter mig in i hur det skulle vara att sitta där och vara pinsam inför hela svenska folket. Men ändå har det minskat i betydelse… även om det i mitt fall går sjukt långsamt.





I slutet av 1990-talet skrev jag boken ”Börja tala”, som handlar om att våga tala inför grupp. 
Och en av de saker jag tar upp i den är rädslan att göra bort sig – där ”att vara pinsam” är en variant (även om jag inte använder det ordet i boken). 
Alltså, vad ska andra säga om jag snubblar över orden, rodnar, tappar text, talar obegripligt, har en jättefläck mitt på kjolen…” 
I dag kan jag bjuda på det. 
I dag är det nästan så att det är bra om något händer 
när jag står på en scen, så jag kan visa 
att det är okej att inte vara perfekt. Typ. 
Så i dag har jag hyfsat lätt med det som andra skulle kunna klassa som pinsamheter hos mig. Det är inte längre lika viktigt vad andra tycker. 


Jag dör inte ens om jag råkar släppa en ljudlig prutt i sällskap ( i familjen är det comme il faut, jag återkommer till det).


Det är fortfarande ganska jobbigt när andra är pinsamma. 
Så det jobbar jag på, att släppa mitt ansvar för andra. 
Alltså, vad har jag egentligen med George att göra? 
Sydsvenskan kör en serie om pinsamheter just nu. I en av artiklarna talas om pinsamma föräldrar. 
Som trebarnsmamma har jag ju verkligen fått träna på att vara det. 


Vad jag brukar säga till barnen är att vad jag gör inte behöver kladda över på dem… 
Alltså att de får särskilja mig från dem. 
(Och du ser, hur svårt det är, eftersom jag själv tar på mig andras pinsamheter… .livet är ett evigt lärande…) 


Tillbaka till pruttarna. 
När jag utbildade mig till kroppsterapeut var det en av lärarna som var så trött på att vi begränsade på alla möjliga sätt. 
Och en av de begränsningarna hon såg var att vi skämdes för våra kroppsliga ljud och utsöndringar. 
Så hon sa: Fart furiously, shit loudly… och så något tredje som jag inte kommer ihåg. 
Så här hemma hörs det när vi pruttar – men mindre sällan när vi har gäster ;)