Bloggutmaningen: Tack Marianne Williamson för ljuset

Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga. 
Det vi fruktar mest är att vi har omätliga krafter. 
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest. 
Vi frågar oss, vem är jag att vara briljant, underbar, begåvad och fantastisk? 
Men hur skulle du kunna vara något annat? 
Du är ett av Guds barn. 
Världen är inte behjälpt av att du låtsas vara obetydlig. 
 Det finns inget upplyst i att krympa så att andra människor i din närhet slipper känna sig osäkra. 
Vi är skapta för att briljera, så som barn gör. 
Vi är födda för att förverkliga den Guds härlighet som finns inom oss. 
Den finns inte bara i några av oss, den finns i alla. 
Och när vi låter vårt eget ljus skina, 
Ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma. 
När vi har frigjorts från vår egen rädsla, 
 frigör vår närvaro automatiskt andra. 


Marianne Williamson 




Det här citatet har jag i omgångar haft uppsatt bredvid mitt skrivbord. 
Jag har låtit det sitta där för att påminna mig om att det finns djupare dimensioner i oss. 
Att jag är mer än jag tror. 


Jag satte nog upp det första gången i mitten av 1990-talet. 
Då visste jag inte vem Marianne Williamson var. 
Då hade jag knappt kontakt med mitt eget ljus. 


Det glimtade till ibland, men jag var alldeles för upptagen av att hålla koll på mitt mörker. 
Eller snarare med att fly från mitt mörker. 
Och när jag flydde från mörkret, flydde jag samtidigt från ljuset. 
Jag vågade inte riktigt erkänna att det fanns. 


Ändå läste jag Marianne Williamsons dikt om och om igen. 
Jag sa högt de där första raderna om att det är ljuset och inte mörkret som skrämmer oss mest. 
Det var som att jag både visste, och inte ville veta. 
Det var som att en djupare dimension i mig ropade till mig att se ljuset i mig. Erkänna ljuset. Erkänna min essens. (Fast då visste jag inte vad esssensen var, hade inte ens det ordet för det.) 


Så Marianne Williamson har styrt in mig på rätt spår. 
Hon – tillsammans med den sanna rösten i mitt inre – har ropat på mig att släppa Jante. 
Det känns som att hon har sett mig – och alla andra människor. 
I dag gillar jag henne på Facebook. 
Jag får hennes tankar till mig då och då. 
Hon är fortfarande lika klok, kanske klokare. 
Varje gång får hon massor med kommentarer. 
För det är ju hur många som helst som liksom jag har smittats av hennes tro på människan. 
Tron på djupet i oss. 
På ljuset i mig. 
Tack Marianne Williasson för att ljuset i dig har belyst ljuset i mig och har bidragit till att jag vågar träda ut i ljuset och bli 100% Charlotte. 
Tack <3


Härmed är jag med i bloggutmaningen.