Meditation: Det jag inte ser.

Jag sitter högt uppe på ett berg på en okänd planet i ett okänt solsystem. 
Jag tittar ut över min ensamma värld. 
Så kommer ett spelkort ramlande ner från himlen. 
Ändå tror jag att jag är ensam. 

 Mitt inre är delvis ett mysterium. 
Det tar med mig till okända världar. 
Ibland känns tolkningarna uppenbara, men ibland behöver jag hjälp att förstå. 
Det är en av orsakerna till att det är så underbart att delta i en meditationsgrupp. 


När jag senast var med i en vägledd mediation, i förra veckan, var jag låg. 
Jag kände mig ledsen och tårarna låg och brända bakom ögonlocken. 
Det var som att jag var i kontakt med en djupare sorg, som inte var helt lätt att förstå orsakerna till. Existentiell sorg kanske? 


Så jag är lite dämpad. Som att någon har tryckt en sordin mot min mun. 
Jag förväntar mig verkligen ingenting av meditationen. 


Jag ska ut på en äng. 
Där finns ingen äng. 
Allt är bara blått. 
Lite av universum, men ändå inte. 
Lite av tomrum, men ändå inte. 
Djupblå färg. 
Ingen känsla av att rummet tar slut. 
Som ett blått utrymme som jag vistas i. 


Mot mig kommer så småningom en lila sten, en ametist. 
Der är som att den är ett öga till ett annat perspektiv, en sten jag kan titta igenom och se något annat. 


Så ska jag till min hage. 
Den befinner sig på en annan planet. 
Den är omgiven på ena sidan av stora vitmålade stenar, ungefär som sådana som brukar avgränsa parkeringar. 
Det växer gräs i hagen. 
Det enda som finns där är ett stort träd och mitt i trädet en koja. 
När jag ser förbi trädet ser jag ödsligheten. 
Jag ser bort mot horisonten. 
Det är skymningsljus och jag har svårt att se var raden av stenar slutar. 
Det är liksom en ödslig oändlighet. 


Men jag lyckas i alla fall ta mig till en väg som inte liknar någon väg på jorden och kommer fram till ett bro över en flod. 


När jag tittar ner på floden ser jag att det som rör sig inte är vatten, det är kristaller och diamanter, som liksom flyter fram. 
Jag tittar ner i floden och anar möjligtvis vatten djupt där under kristallerna. 
Men jag är inte riktigt säger på det. 
Märkligt. 
En flod av kristaller som flyter som vatten. 

Jag upptäcker att jag har på mig en vit rymddräkt.
 För jag är på en planet utan luft. 
Jag ser mig omkring och förutom floden och bron är där bara brunsvarta kala berg i fonden. 
Och så är det skymningsljus. 
Varför har jag kommit till en planet som inte ens har en ordentlig sol?


 Jag går upp för berget.
 Jag passerar genom chakrasystemet där alla färger har en starkare ton, det är som att svart färg är inblandad i alla färgerna och kronchakrat är en regnbåge. 


Så sitter jag högst uppe på berget. 
Det känns ensamt och lite dystert. 
Jag dinglar med benen över en klippkant. 
Jag är verkligen helt ensam på den där planeten. 
Och så den deprimerande skymningen. 


Vi ska möta något här. 


Det händer ingenting. 


Jag dinglar lite uttråkat med fötterna i min vita rymddräkt. 
Det är alldeles tyst. 
Jag ser långt, jag ser kanten på planeten, en mörkblå horisont. 
Det är ensamt. 


Då kommer ett stort spelkort nedsinglande från himlen.
 Det är kanske en halv meter brett.
 Stort alltså. 
Det är hjärterkung. 


Så där ligger hjärterkung bredvid mig. 
Jag undrar vad meningen är med spelkortet. 


Nu är det dags att lämna berget. 
Jag inser att gravitationen på den där planeteten påminner om månens. 
Så jag tänker att jag bara kan hoppa ner från berget och studsa mig från på planeten. 
Så det gör jag. 
Och det är rätt kul. 


Jag kommer fram till hagen igen. 
Trädet är där, kojan är där. 

Framför mig på gräset står plötsligt en rödräv. 
Den tittar forskande på mig. 
Den är stilla, bara tittar på mig. 
Skälvande levande. 
Jag ser mig omkring. 
Finns det inget mer i hagen? 


Då ser jag, mitt i hagen, en stor kristallkula. 
Om jag lägger händerna på den kommer jag att få en massa svar.
Det gör jag inte. 
Jag ser mig omkring igen. 


Trots räven och kristallkulan känner jag mig ensam. 

Då hör jag en röst. 
Den kommer från bakom mig. 
Det är en mansröst som är stor och stark. 
Den säger: Acceptera dig själv. 


Jag kliver upp i trädet. 
Jag går in i kojan. 
Där är varmt och mysigt. 
Lite som att vara i en livmoder. 
Här känner jag mig lite mindre ensam på den här ödsliga planeten. 
Jag somnar. 


 Nu så här efteråt kan jag ju fråga mig: 
Vem lät spelkortet singla ner bredvid mig? 
Vems var rösten? 
Vem var räven? 
Kan jag verkligen hävda att jag var ensam? 
Vad hade hänt om jag hade vänt mig om? 
Vad hade jag sett då? 
Ville jag rent av känna mig ensam? 
Och vad är vinsten i det? 
Att inte se dem som värnar om mig? 

Jag anar svaren när jag skriver detta.