Vägen till JA, del 21 The ego is a self-structure that is a product of culture. It’s not just the positive ego, which is the self-o...
https://lustochliv.blogspot.com/2011/12/adventsboken-21-borjar-bli-kursledare.html
Vägen till JA, del 21
The ego is a self-structure that is a product of culture. It’s not just the positive ego, which is the self-organizing principle in the psyche, and it’s not just the negative ego, which is our neurosis and our narcissism. It’s also our systems of shared values, and we can’t overestimate what a big deal this is. Our ego, or self structure, is laden with shared cultural values—pictures of reality, of what life is supposed to look like. And most of us are emotionally—consciously and unconsciously—identified with the values that have come from our culture. The reason it’s important to think about this is because most of us simply aren’t aware of how deeply we are conditioned in this way. In our postmodern context, we tend to think about ourselves in isolation from culturally absorbed values, but we are all deeply conditioned by them.
Andrew Cohen
Alexander och jag befinner oss på Lesbos i Grekland. Det är andra sommaren i rad vi tillbringar hela juli här. Vi har gått en utbildning med Premartha och Svarup för att kunna jobba med barndomstrauman och nu assisterar vi dem på deras kurser på Osho Afroz. Under tre intensiva veckor är vi tillsammans med människor från hela världen som återföds som barn och tonåringar. Som slår på kuddar, som kramar varandra, som går omkring i tystnad, som dansar, leker, gråter.
Vi har sett det flera gånger nu. Hur de kommit dit, bleka, stela, rädda och hur de kommer ut ur processen skuttandes och levnadsglada och med lite mer färg på kroppen.
Det är fantastiskt att vara med och beskåda den här transformationen och känna att vi bidrar med vår pusselbit till den.
Vi befinner oss i ett stort kursrum, utanför hörs en get bräka. Här inne är vi mer än 40 svettiga människor som just har dansat. Det är nästan 40 grader utanför, men här inne fungerar luftkonditioneringen just nu.
Det är tid för sharing. Premartha och Svarup sitter omgivna av oss som assisterar, vi är åtta personer. Och framför oss sitter gruppen, som är inne på processens femte dag.
Några av deltagarna kommer att få möjlighet att dela sina upplevelser och sedan kommer något att hända. Vad vet vi inte. Premartha är som en magisk trollkarl. Det är som att han kan läsa av nivåer av människor som få andra kan, som att han ur ett långt ordflöde kan fånga essensen, kan fånga det trauma som personen som berättar inte ens är medveten om själv. Och vi som sitter vid sidan av, vi liksom tar in deras arbetsmetod i våra kroppar. Osmos, säger Premartha och Svarup. Vi upplever allt och vi hjälper till vid alla övningar och jag börjar inse att snart kommer också jag att våga leda den här typen av grupper, inte bara människor som tycker att det är jobbigt att handskas med journalister eller som vill känna sig tryggare när de står framför en grupp.
Det är helt fantastiskt att vara med om när människor hittar sig själv och vara med om när Premartha plockar fram nycklarna och ger dem till personerna och så se hur de bildligen går fram till dörren till sitt inre, låser upp och öppnar.
En blyg italienska, som alltid sitter längst bak, får ordet. Hon är den som alltid håller sig i bakgrunden, som inte vill bli sedd, som har svårt att få fram orden, som tycker att det är jobbigt att ta den här platsen. Men Premartha och Svarup uppmuntrar henne att sätta sig framför gruppen. Att bli sedd av alla. Och då ser vi henne. Vi ser prinsessan i henne. Och efter en liten stund så får sex av männen komma fram och lyfta upp henne och bära henne som en prinsessa. Hela hon spricker upp. Hela hennes kroppsspråk, hela hon förvandlas, alla ser henne och hon vågar bli sedd. Och när hon bärs runt på de starka armarna frågar Premartha vilken man hon är mest attraherad av och hon svarar och då lyfts prinsen upp till henne och de båda seglar runt i rummet som prinsen och prinsessan och jag gråter av lycka över att se en ung kvinna som vågar se de här aspekterna av sig själv.
Sådant här vill jag också vara med och bidra till. Och jag börjar ana att jag kan det.
På lediga kvällar sitter vi på strandrestaurangerna och fantiserar om framtiden, om hur vi själva ska ordna kurser kring barndomen och hela trauman. Och vi sitter i sammetsnätterna och njuter.
Underbar liten berättelse om den blyga prinsessan som blommade ut.
SvaraRaderaJag har glömt att svara dig, Farsan - ja det är verkligen en underbar berättelse. Har du någon inre prins som du behöver outa?
SvaraRadera