Adventsboken 22: Ta ansvar

Vägen till JA, del 22

Be the change you want to see in the world.

Mahatma Gandhi 

Det är dyrt att bo i vår lägenhet med spaavdelning. Och jag längtar så väldigt efter att känna gräs under fötterna. Dalaplan är en stenöken. Det bullrar på gatan så att det inte går att öppna fönstren. Lägenheten är fin men jag känner mig fångad i den.

Och så sitter vi och arbetar i källarplanet. Ibland får jag kvävningskänslor. Det känns som att hela huset skulle kunna implodera och landa på mina axlar. Det känns tungt att inte ha ordentligt dagsljus på min arbetsplats.

Trots att Alexander och jag nu har hittat saker att samarbeta också kring jobbmässigt så är det något som inte riktigt stämmer. Det känns jobbigt.

Vi är nyss hemkomna från sommaren på Lesbos. Värmen sitter fortfarande kvar i min hud. Jag känner hur viktigt det är för mig att ha nära till något som kan påminna om naturen, om elementen.

Så vi bestämmer oss för att sälja. Det känns både skönt och jobbigt. För vart ska vi ta vägen?

Vi går omkring i ett område i närheten av Persborg, ett område som gränsar till Rosengård och där vi aldrig tidigare promenerat. Vi fantiserar om att bo i en villa i de här trakterna.

Då ringer telefonen. Det är mäklaren som har några intressenter som tittar på lägenheten för tredje gången. De vill köpa, säger mäklaren och de accepterar ett pris. Jag råder er att tacka ja.

Vi tittar på varandra och säger ja. Köparna vill ha tillträde till lägenheten så fort som möjligt och vi sätter ett ganska tajt datum. Vi säger ja till det också, trots att vi inte har en aning om vart vi ska ta vägen. Det är en nästan lite spännande tanke att bli bostadslös... och vi börjar tänka ut var vi kan magasinera möbler och att vi kanske kan hyra någon släktings sommarhus under vintern.

Väl hemma sitter Alexander framför datorn.

– Jag har hittat ett radhus, säger han. De har visning om en timme.

Så en och en halv timme senare befinner vi oss på Reginavägen 70. Två kvarter från vår promenad. Det känns omedelbart helt rätt. Och vi ber att få komma och titta igen. Ett par dagar senare har vi lagt bud på huset.

Vi räknar på vad det skulle kosta och inser att det märkligt nog kommer att bli flera tusenlappar billigare i månaden att bo i radhus - och ha tillgång till gräs och ett arbetsrum med stora fönster mot trädgården.

Magiskt.

Vi skriver kontrakt. Det känns spännande och bra. Och vi börjar att renovera huset i raketfart. Nytt kök, nya golv, ny färg på väggarna och en del annat. 

En dag ringer telefonen. Det är en man som är vd på ett företag i oljehamnen. De behöver hjälp med att förbättra relationerna på jobbet. Företagets anställda skriver i den årliga personalundersökningen att de trivs rätt uselt på jobbet och skattningen av vd:n själv ger en rätt dyster bild av läget.

Så vi åker ut till oljehamnen och vi ror hem vårt hittills största kontrakt.

Och jag tänker på det där med att ta ansvar för en situation: Att det började bli för dyrt att bo i lägenheten, att den började kännas kvävande och att vi tog konsekvenserna: Och så börjar det rulla in bra med pengar i bolaget.

Det känns som att bitarna faller på plats. Jag känner mig så lycklig där jag sitter i vårt stora luftiga kontor. Och det gör alls ingenting att vi börjar med en vinter i radhus. Jag ser ändå gräset. En ny fas har börjat. 

Nästa avsnitt: In på huden