Jag pausar.

I ett par dagar har mitt system legat nere.
Fortfarande går det långsamt, långsamt.
Det är som att min kropp bett om en paus.
Och jag måste lyda.
Jag försöker göra som Eckhart Tolle brukar säga: Accept what is.


Det är så lustigt. I onsdags skulle jag ha min gudinnecirkel. Som jag ser fram emot den. Men vid lunchtid bara brakade jag samman. Feber, illamående... och det var bara att ställa in.
På morgonen hade jag dragit ett kort. På kortet stod det centrering och stillhet. Jag tänkte inte så mycket på det just då. Det var först några timmar senare, när jag låg utslagen på soffan som jag insåg att den stillhet jag behövde... tja... den hade kommit till mig … alldeles av sig själv. Visserligen inte på ett sätt som jag varken hade kunnat förutse eller önska. Men där låg jag nu. Oförmögen att göra något nyttigt. Oförmögen att tänka klart. Jag sov och zappade på teven (något jag nästan aldrig gör). Jag såg ett avsnitt av Alias Smith and Jones från 1970-talet och jag minns hur jag faktiskt gillade den serien den gången. Och en del andra ungefär lika meningsfulla saker.
Och det var okej.
I går sov jag större delen av dagen. Wordfeudade lite emellanåt. Lät teven vara. Läste lite fantasy - precis min nivå i går.
I dag sitter jag en stund vid datorn. Märker att jag egentligen inte är redo. Att jag är medtagen.
Jag accepterar.
Det blir en stilla start på helgen.
Så om du kan, lyssna inåt du med, acceptera det som är. Lyssna på kroppen. Älska dig själv i all din sårbarhet. Tids nog har du samlat krafter igen. Tids nog.

Puss världen.