charlottecronquist

Överkänslig.

Jag rasar. Jag faller. Jag har den där känslan som jag hade när jag var liten och ramlade ur sängen. Som att jag befinner mig i luften, s...



Jag rasar.
Jag faller.
Jag har den där känslan som jag hade när jag var liten och ramlade ur sängen.
Som att jag befinner mig i luften, snabbt på väg neråt och snart kommer jag att slå i marken.
Och dö eller göra illa mig väldigt mycket.



Fast ännu har ingenting hänt. Själva ramlandet är väl också en schimär. Men det gör så jävla ont. Det gör ont överallt och det svindlar och jag faller, faller, faller.
Jag inser att jag har en defekt.
Jag är nog felkonstruerad.
Jag har en defekt som skapar så mycket smärta.
Jag känner för mycket.
Jag är för överkänslig.
Jag suger åt mig kritik värre än värsta svampen.
Det är som att all kritik på tusen meters håll bara hamnar på mig.
Och jag kan se att jag får så mycket postivit.
Jag får så mycket kärlek.
Jag får så mycket uppskattning.
Och så dör jag om någon kommer med någon liten randanmärkning.
Jag vill inte ha den där defekten.
Jag vill inte vara så känslig.
Jag vill ha ett stort skydd runt om mig.
Jag vill inte känna smärtan i hjärtat.
Jag VILL INTE.
Jag vill ha en kevlarsjäl.
Jag vill inte att någon ska nå in och putta ner mig.
Jag vill inte känna att jag faller.
Jag hatar den där känslan av att befinna mig mitt emellan.
Att inte veta om jag kommer att slå mig hårt.
Eller om jag faktiskt kommer att landa mjukt.
Jag vet ju faktiskt inte vad som kommer att hända.
Jag kan ju landa i bomull.
Det är lika möjligt som att hamna i ett törnsnår.
Allt är möjligt.
Jag kan välja kärlek.
Jag kan välja att ta emot kärlek.
Jag kan välja att höra kärlek.
Jag kan välja att låta mig smekas.
Men det är som att det lilla, lilla, lilla som eventuellt går att tolka som kritik
tränger sig före och ställer sig i vägen, så att jag bara ser det
Så att jag känner mig ifrågasatt
Så att jag blir ledsen ledsen ledsen
Så att jag liksom själv slänger mej ut
och tillåter att jag faller
I själva verket är det jag själv som slänger mej ut
eftersom jag väljer att bli ledsen och liten
av det som andra inte ens skulle uppfatta som kritik
Alltså, jag upplever att världen är emot mej, det är något i någons röst, något i någons tonfall, en formulering i ett mejl
som gör att jag känner mej ifrågasatt och ratad
och jag har lust att gömma mej längst in i garderoben
Bara dö en liten stund
och ensam ensam ensam slicka mina sår
Det gör så ont i hjärtat
och på utsidan har absolut ingenting hänt
Och den lilla lilla saken som satte i gång det hela,
tja, skulle jag berätta vad det var,
så skulle perspnen säga: Va, hallå, skärpning,
det där var väl ingenting
Och det var ju verkligen ingenting
Men jag förstorar upp det
Minsta lilla fel jag gör
är som att dö lite grand.
Jag gör läxan hela tiden
Jag gör läxan
Men ändå tycks jag glömma någon liten liten detalj
som jag kan förebrå mej själv för
Att jag inte gör det tillräckligt bra
och så lägger jag på det som egentligen inte är kritik
men som jag kan välja att ta som kritik
och så faller
faller
faller jag.

Den här sidan av att vara 100% Charlotte är inte den mysigaste.
Jag andas genom smärtan.
Jag andas.
Hoppas jag landar mjukt.







PS: Tack Jenny för att jag kom detta på spåren.


 Det är jag själv som geggar i kevlaren. OBS!
 

Related

överleva 5227821285249663650

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Om ett år kommer du skratta åt denna dagen. Med tillförsikt. Jag växer. Också. Kram T

    SvaraRadera
  2. Tack Tim, det värmer... värmer... värmer

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item