Film: Sex and the city. (Ja, det var länge sen, men ändå!)
Nu förstår jag varför jag aldrig fastnade framför Sex and the city . Det är inte min grej. “Vi har tjugo och åkte till New York för att ...
Nu förstår jag varför jag aldrig fastnade framför Sex and the city.
Det är inte min grej.
“Vi har tjugo och åkte till New York för att finna designerprylar och kärleken.”
Ge mig en kopia att älska!
Allra först. Ja, det förekommer märkeskläder i min garderob. Ja, jag hade en period för 15 år sedan då jag köpte dyra NygårdsAnna kläder. Ja, jag handlar det mesta på second hand i dag, om jag ens handlar. Ja, du kan välja precis vad du vill...
För några år sedan pågick ett par väskdebatter, som typ handlade om hur dyr väska man får ha. Något senare minns jag det som att Mona Sahlin (som vanligt) hamnade i blåsväder för att han hade en dyr designat väska.
I Sex and the city har en unga kvinnan hyrt en Louis Vitton-väska, för att framstå som något annant än den hon var. Lyckligaste ögonblicket i filmen är (nästan) när hon får en äkta väska av sin arbetsgivare.
Ojdå.
Lyckan i en dyr väska, ett par dyra skor, en asdyr klänning, en ring för 65000 dollar ...
Jag förstår det inte.
Jag förstår det verkligen inte.
Och jag tittar på filmen, som har några år på nacken och jag tycker inte ens att brudarna har snygga kläder. Många av deras outfits är …. FULA, tycker jag.
Och det är som att livet kretsar kring den där ytan... kring att framstå som något... och det känns så … tomt... ödsligt... sorgligt... patetiskt.
Jag kanske kan skratta om jag skulle se den som en parodi istället, även om jag inte tror att det är gjort som en parodi/satir (eller vänta, det är det kanske, trots allt??)
Kärleken beskrivs så... hm … ytligt och kategoriskt.
Kvinnan vill inte ha sex. Hon är för trött. Hon jobbar så mycket. Och efter ett halvårs knipande, så slinker mannen mellan benen på en annan kvinna. En gång. Han ångrar sig grymt. Han är beredd att slicka marken hustrun går på bara han blir förlåten. Hon vänder på klacken och vägrar tala med honom. Han förvandlas till ett svin för ett snedsteg, ett misstag. Och hon bara fortsätter att hata och skrika åt honom. Plötsligt är ingenting bra med den mannen. Och så pågår det liksom i ett år...
Och när det blir ett gigantiskt missförstånd som leder till att ett bröllop inte blir av, så pratar paret inte med varandra på nio månader (och i slutet så får de varandra så klart ändå.)
De lyssnar inte på varandra. De befinner sig i skilda världar. Och kvinnorna väljer att skuldbelägga sina män … rätt så länge.
Och jag tänker: Hallå, men prata med varandra då? Hur länge ska ni hålla på och bete er som barnrumpor och shoppa er ur alla kriser?
Jag såg färdigt filmen. Den slutade så klart lyckligt. Och jag känner inte minsta lust och följa de där damerna en enda minut till. Så menningslöst. Så trist. Så boooring.
Jag vill något annat. Jag vill ha äkthet. Jag vill vara sann. Jag vill vara autentisk. Jag vill möta min partner och mina vänner så. Jag vill att det ska finnas plats för tillit, förlåtelse... ja liv.
Du har möjlighet att höra Alexander och mig utveckla det på torsdag kväll. Då håller vi ett gratis webbseminarium kl 20. Lyssna gärna live … eller i efterhand. Det enda som krävs av dig är att du anmäler dig.
Välkommen in i vår värld. En värld med nära relationer.
Namaste!