Mörkermän: System som inte skyddar kvinnor.

Ingen misshandel är okej.

I Dagens Nyheter läser jag Hanne Kjöllers berättelse om Emma, vars exman släpps ur fängelse på söndag. Han blev dömd till fyra år för misshandel av Emma. Han släpps i förtid och Emma får veta vet tio dagar innan han frigivs.
Frågan är om Emma kommer att överleva frigivningen?
Jag hoppas verkligen det.
Jag tänker på två kvinnor som nyligen miste livet i Malmö, för att rättsvårdande myndigheter missbedömde deras respektive exmäns farlighetsrisk.


Det finns en del saker jag inte kan förstå. Som att kvinnors liv i många kulturer - och tyvärr på sätt och vis också i vår egen - inte tycks ha samma värde som mäns. Det är ju vi som bär livet. Det är ju vi som är de starka. (Kanske för starka, sexiga, underbara... och att vår fantastiskhet triggar män... inte vet jag.)

Häromdagen visade Uppdrag granskning att en rad företrädare för moskéer i Sverige råder kvinnor att acceptera sex mot sin vilja och att inte polisanmäla hustrumisshandel.

Och det finns många rapporter som visar att kvinnor som anmäler män för våldtäkt ofta blir ifrågasatta eller misstrodda... och får frågor som “Hur var du klädd?” “Var du berusad?” medan män sällan får sådana frågor. 

Alltså att det i vissa fall finns liksom ett grundtonus där kvinnan är “fel” och mannen är mer rätt... och drivs av sina instinkter, månde de handla om sex eller våld.

För mig är detta sant: 
Män och kvinnor har samma värde. 
Det är inte acceptatelt att våldta, slå eller döda någon, oavsett kön.

Och så läser jag i dag om hur utsatt Emma blir när hennes exman, som har både besöks- och kontaktförbud, blir nu på söndag. 
Emmas oro för vad hennes exman ska hitta på möts liksom med: 
“Nej, så farlig är han nog inte, nu ser du nog spöken mitt på ljusa dagen.”
Vad säger samma personer om mannen skulle kidnappa sitt barn eller misshandla Emma igen? 
Att det inte gick att bedöma i förväg? 
Att de tyvärr missbedömde mannen?


Kvinnor i Emmas situation behöver få hjälp att känna sig trygga. )Läs hela Hannes Kjöllers text, den är intressant) och vi behöver ha ett system som skapar trygghet - där kvinnans rädsla (eller i förekommande fall mannens rädsla) inte ifrågasätts, negligeras eller skämtas bort.
När Emma frågar kriminalvården hur farlig bedömer att mannen är svarar de: Det är sekretessskyddat. Och så fortsätter det.
Emma försöker få kontakt med polisen, lämnar en massa meddelanden och han svarar inte förrän … Hanne Kjöller ringer.
Ur artikeln:
När polismannen ringer, säger han att han har ringt tidigare, vilket han inte har eftersom inga missade samtal registrerats. Sedan, när Emma ventilerar sina farhågor, säger han åt henne att inte ”bygga upp något hypotetiskt scenario”. Han bläddrar i domarna och finner en man som är dömd för grov misshandel, som till och med går och hämtar ett vapen när han kränks. En man som inte står ut med ett nej. Som i ett fall misshandlat en kvinna som inte lät sig bli uppraggad, och som väntat på och våldtagit en annan som avvisat honom. Av dessa domar drar polis­mannen slutsatsen att Emma nog inte har något att oroa sig för. Någon diskussion om larm eller annat skydd förs inte.
– Jag tittar mig alltid om när jag går ut. Men det går inte att förbereda sig. En dag kommer han kanske att stå där och vad kan jag göra då?


Hanne Kjöller tycker att vi bör göra något åt det här. Att systemet inte ska tillåta att kvinnor blir så här utsatta.
Hon tycker att detta bör ske i fallet Emma.
1. Att det görs en ny farlighetsbedömning av mannen? Behöver hon skyddat boende?
2. Se till att Emma får information om att mannen släpps fri i god tid, så hon kan ordna sitt liv.
3. Förskolepersonalen bör göra en handlingsplan för hur de ska agera om mannen kommer till dotterns dagis.
4. Se till att socialtjänsten tar nödvändiga kontakter med mamman och ser till att hon får alla relevant information.
5. Att polisen tar larm från kvinnor på allvar.

Jag kan bara hålla med.